Aftonbladet – 13 november 1860, sida 1

befallande ton, ännu hafva vi ej sagt allt hvad vi hafva att säga hvarandra: Säg mig, Skuldfrid,; tillade ban med vekare röst, kan ni ej glömma -att Lothard bär ett namn, som är er förhatligt ? Nej, det är mig omöjligt,, svarade Skuldfrid, och blickade kallt på den unge mannen. Omöjligt I upprepade Lothard, och bans blick blef mörk. Ja, omöjligt. Den Lothard jag för kort tid sedan höll kär, är försvunnen; och jag skall aldrig i baron Canitz återfinna honom. Att försöka det vore förgäfves; ty vi älska icke det vi ej akta — och jag kan omöjligt högakta egaren af Kronobro; mitt hjerta kan omöjligt skänkas åt general Canitzs son. Ni kan ej älska general Canitzs son, sä ger nin, upprepade Lothard. Öfver det bleka ansigtet drog en purpurröd flamma, och i ögonen blixtrade, en dyster eld; men jag — Jag kan älska er, oaktadt ni är dotter till en qvinna, brännmärkt såsom den, hvilken förgifvit sin första man, och -enom detta brott vållat äfven sin andre mans död. Ni ljuger ! Skuldfrid: fattade konvulsiviskt om hans arm. Ljuger jag! Kan Harmen Aberneys dotter våga påstå det?n Lothbard hade skrifvit: xMå Gud bevara er, att jag ej en gång kommer att uttala de förförliga ord, som sväfvat på mina läppar; men icke anade. han då den rysliga verkan de skulle frambringa. Ett ögonblick blef Skuldfrid stående orörlig, liksom träffad af åskan, derefter störtade hon tili golfvet med ett förfärligt ångestskrik. Hon låg liflös vid Lothards fötter. ; Vid ljudet af det genomträngande skriket rycktes dörren upp, och Annika rusade in. I nästa minut körde Lothard i sporrsträck på vägen till Kronobro, för att sända Wagner till Ektorp, förbannande den impuls som förmådde honom uttala dessa ord, hvilka bokstafligen förkrossat henne, som han sagt sig vilja bevara från hvarje smärta,