Aftonbladet – 13 november 1860, sida 1

Ja, det har ni, just ni är det, som begått denna usla andling! Ni misstager er grymt, sade Lothard dystert. Ett ögonblick hade jag verkligen för afsigt att göra det. Ja, jag var fast besluten dertill; men äfven då besegrade jag frestelsen att genom en orättrådig handling vinna någon fördel. — Det var natten före den dag, då de blefvo aflägsnade från Junta, som jag utkämpade striden emellan mina bättre och sämre känslor; i detta ögonblick tackar jag Gud, för det jag ej eger någon skuld i det öde som träffat dem. Jag kan och bör icke tro er. Och hvad berättigar er att tvifila? — Hvad bar ni sett, som ger er anledning att anse mig för en man, den der fräckt uttalar en osanning? utropade Lothard. Föresatsen att vara lugn började att vackla, äfven hos Lothard. Om också edra synliga handlingar icke berättiga mig till alla möjliga tvifvel, så bär ni ett namn, som i sig innefattar begreppen om allt hvad man benämner trolöst.n Skuldfrid, var på er vakt; väg edra ord! Jag har en gång tåligt låtit er trampa mig under edra fötter, och endast till svar derpå; genom mitt uppförande velat tvinga er att skänka mig aktning. Jag är likväl menniska medfhäftiga och vilda lidelser. Orättvisanii edra anfall kunde lätt, märk, jag varnar er, drifva mig till en ytterlighet, den jag sedan skulle ångra. Förmodligen den att låta jaga bort min mor från sitt bem, inföll Skuldfrid bittert. Skuldfrid! utropade Lothard och störtade upp. Hvad säger ni? Hvilken ny och afskyvärd handling söker ni pådikta mig ? Baron Canitz, hvartill gagna dessa ord? Ni har en gång skrifvit att ni med ett ord skulle kunna få se mig förkrossad; men ni bedrager er. . De medel, hvarmed ni söker krossa mig, äro allt för vanmäktiga att förmå frambringa den verkan ni hänsyftar på. Hon reste sig upp och tillade stolt: Och nu hafva vi säkert ingenting vidare att säga hvarandra., Var god öch återtag er plats, inföll Lothard, denna gång med bestämd och nästan