Aftonbladet – 13 november 1860, sida 1

och föll dervid alldeles ur sin roll af kall värdighet. Med den rätt generalguvernören tillstadde, då han sände mig det öppnadt. Det är mycket möjligt att ni aldrig bekommit detsamma, i fall ej det förhatliga namnet Canitg funnits deruti, och sannerligen, vid Gud, någon annan än Lothard Canitz skulle framfört det till er, efter att hafva läst dessa förnärmande utfall emot sin heder Han räckte Skuldfrid brefvet. Dröj ett ögonblick innan ni läser detn, tillade han. Jag vill säga er hvad denna skrifvelse innehåller: Professor Aberney har på tre hela sidor sysselsatt sig endast och allenast med mig. Han tecknar min slägt på ett sådant sätt, att ni behöfde vara förtrollad, för att efter läsningen deraf ännu tro att något af hederlig karl kan finnas hos arfvingen till alla dessa nedriga handlingar. Han varnar er, han besvär er att undfy mig, representanten af en familj, den Aberney betraktar såsom en förbannelse för jorden att bära. — Och likväl, Skuldfrid, är det denna usling, denna nedrighetens fideikommissarie, såsom er vän uttrycker sig, hvilken till er öfverlemnar detta bref, hvilket det stått mig fritt att förstöra. Jag har enkom rest hit från Åbo, för att sj:lf bringa det i edra händer. — För mig utgjorde det en pligt, att så fort möjligt var förskaffa er underrättelse från dem ni saknar. Det är ju att arbeta mot mig sjelf. Detta bref talar icke blott om mig, utan äfven om er förening med unga Aberney, om er resa till Sverge c. — Således om jag är en dålig karl, har jag åtminstone ännu icke uppfört mig så emot er. Hvad kallar ni det att hafva angifvit mina vänner ? frågade Skuldfrid, som ihågkor moster Saras ord, och i följd deraf betraktade Lothards närvarande handling endast såsom ett spel, bakom hvilket han dolde något svek: Ack, händelsen med arrendets utkräfvande hade gifvitfall möjlig sannolikhet åt hvad Sara sagt. Har jag angifvit dem? upprepade Lothard bleknande.