Aftonbladet – 13 november 1860, sida 1

SKULD OCH ÖSKULD.) BERÄTTELSE MARIE SOPHIE SCHWARTZ. Stolt uppbar Skuldfrid sitt sköna hufvud. Vid åsynen af Lothard stod det med förfärlig klarhet för hennes själ att hon talade till sin mots. fordringsegare, samme man, som hotat att låta vräka den stackars enkan, i tall hon ej till honom utbetalade sitt arrende. Skuldfrids bröst var uppfyldt af harm. Kom denne man kanske för att få se henne slagen och förödmjukad af medvetandet att hennes mor var beroende af hans godtycke; eller hoppades han, den rike Canitz, att dottern till den fattiga enkan skulle kunna bringas derhän, att nödgas bönfalla för modren? Vare härmed huru som helst, skulle han i detta afseende aldrig få sin önskan uppfylld. Hon kände sig så fullkomligt beherrskad af det djupaste förakt för den lumpna bämd han velat taga. Lothard hade dröjt en lång stund innan han besvarade heones tilltal. Det var något i den kalla tonen, som sårade honom, emedan han visste sig icke förtjena detta emottagande. Han behöfde flera minuter för att undertrycka det obehagliga intrycket deraf. Professor Aberney, började Lothard, pär af ryska myndigheterna misstänkt, och derföre ansåg han för rådligast att begagna sig af en pålitlig budbärare för att öfverbringa detta bref, som han lemnade n af sina vänner samma ögonblick han afseglade från Abo. Denne vän åter, som var alltför rädd om sin egen säkerhet att våga fortskaffa det, lemnade generalguvernören detsamma. Denne återi sin tur öppnade det. — Då guvernören, en gammal vän till min familj, fann innehållet uteslutande röra Constantin Canitz och icke staten; sände han det till mig och jag har läst det. Med hvad rätt? inföll Skuldfrid häftigt, ) Se A. B. n:r 237—242, 244—246, 248—260 och 262-—266,