Aftonbladet – 12 november 1860, sida 2

allt, som fröjdat henne — allt, som hon med kärlek och förtroende vågat nalkas. Tredje dagen kom bud från moster Sara och bad Skuldfrid komma öfver till Junta. Vid ankomsten dit fann Skuldfrid gumman nedslagen, men lugn, Hon hade nu rustat sig att resa efter systersonen till Sverge; men önskade, innan hon lemnade Junta, att taga afsked af Skuldfrid, som också stannade hos benne hela dagen. Gumman var ovanligt meddelsäm. Hon talade helt öppet och oförstäldt, såsom hon aldrig brukade göra. Nog hade jag önskatn, yttrade hon, att dö bär iFinland. Hela min ungdom och större delen af min medelålder bar jag tillbragt i Sverge, men alltid närt den förhoppningen, att få sluta mina dagar i den kära fosterbygden. Dock, det var icke Guds vilja; ty der Victor lefver, der måste äfven hans gamla moster lefva. Han har aldrig funnit sig rätt väl här, alltsedan Finland blef ryskt, och det är ej att und:a på; men han trodde sig kunna gagna sina landsmän, och derföre qvarstannade han. Stackars Victor! IHens lif har varit öfverfullt med sorger och pröfningar. Sara suckade. Hon erfor ett oemotståndligt behbof att få lätta sitt hjerta för Skuldfrid. Tlon egdeicke någon vän och hade aldrig egt någon sådan. I allmänhet var hon ordkarg och skarp mot främmebde, ehuru hon kunde vara både ordrik och välvillig mot sin systerson, Tage och Skuldfrid. Icke en gång för denna seduvare, nr någonpå det iu Aber58 sorg i tyckte hon, efter gar af fullkomlig eusawhet och ångest, att det var så fuilt inom henne. Det förflutna, med alla dess förluster, tågade förbi hennes själ, och då Skuldfrid Var det enda feminina da