Aftonbladet – 12 november 1860, sida 2

Det är vissa i den politiska diskussionen gängse talesätt, som man allmänt tager för kontadt, utan vidare påseende, men hvilka, om man underkastar dem en närmare pröfning, befinnas fullkomligt haltlösa. De kunna emellertid, medan de äro i svang, göra oberäkneligt mycket ondt. Se här ett exempel. Det var ett ganska vanligt talesätt att förekasta Frans II af Neapel, att ban utan ringaste värdighet, utan en allvarlig strids lemnade tron och rike. Talesättet gick och gällde såsom sannt och riktigt ända till det ögonblick då nu Frans II står i begrepp att med värdighet afgå. Nu märka likväl ganska många, hurualedes denna sg, k. värdighet innefattar den största skamfläck, ty den afgående monarken skall genom den strid han föranleder slätt icke vinna någonting annat, än medvetandet att ha fört några tusen menniskor mer till slagtbänken, och hans efterträdare på tronen skall desto mer firas i landet, ju hastigare han kan undanstöka det sista blodiga arbetet. Tvärtemot hvad det så allmänt gängse, men i sig sjelf falska talesättet förledde så måvga att tro, var det långt ifrån att vara Frans II:s minst värdiga handling, då han tog. till flykien utan allvarsamt motstånd; det låg icke heller något ovärdigt deri, att han tillstä lde så föga blodsutgjutelse före sin flykt; fasthellre hade man af bans oblodiga affärd kunnat draga helt andra slutsatser. Med rätta anmärker en tysk tidning, att en monark, som Änner så föga understöd hos sitt folk, att man med sådan lätthet omstörtar hans tron med tillbjelp af hans eget folk, är ovärdig att regera, och om han lemnar regeringen och derigenom underlättar sin motståndares seger, så är detta måhända den värdigaste handling, till hvilken ban, i sin belägenbet, är i stånd. En sådan handling var ett dåligt vittnesbörd om Frans II:s regering; men deri låg tillika len sista möjligheten för honom att ådagalägga att hos honom personligen funnes en sund känsla. Den unge okunnige monarken, som på tronen handlat så dåraktigt, hade i alla fall genom sitt fredliga tillbakaträdande kunnat i verldens ögon ridda något af sin per:onliga värdighet. Nu deremot, då han haft mer än tillräckligt tillfälle att öfvertyga sig att hans folk står fiendtligtmot bonom, men han det oaktidt förskansar sig i den vrå, dit han tagit sin tillflykt, och samlar omkring sig några tusen soldater för att, som det bheter, falla med värdighets, d. v. s. efter ett så stort blodbad som möjligt, nu bevisar hard att han ännu ingenting lärt, att han ä nu alltjemt verkligen är blind nog att anse sig blifva ironen värdigare genom att offra strömmar af blod i en gagnlös strid. Man finner emellertid häraf, hvilket inflytande ett gängse talesätt kan hafva; ty utan öfverdrift torde kunna sägas, att de tusentals offer, som den pågående striden ännu kan kräfva, falla såsom offer åt if rågavarandefalska fras. —— LL