Aftonbladet – 12 november 1860, sida 1

brukade högst sällan besöka Skuldfrids rum, aldrig oftare än då dottren var opasslig. Fru Smidt såg orolig ut. Du har ju fått bref från Aberney? Hvad innehåller det? frågade bon. Skuldfrid rodnade. Hon hade ej brutit det, Jag har ännu ej hunnit lösa farbror Aberney bref,, svarade hon och räckte modren det. Nej, läs du, mitt barn! Det var ej särdeles långt och innehöll endast några uppmuntrande ord. Han bad Skuldfrid våra vid godt mod, och försäkrade benne att de mådde väl. Han tillade, att så fort ban kommit öfver till Sverge skulle ban skrifva till Skuldfrids mor och föreslå henne att flytta öfver dit. Brefvet afslöts med några varma försäkringar om faderlig tillgifvenhet. När läsningen deraf var slut, sade fru Smidt dystert: Jag flytta öfver till Sverge? — Aldrig ! Hon lemnad: rummet, och Skuldfrid fick ensam läsa brefvet från Tage. — Det var skrifvet af den från sitt bjertas kär skiljda ungersvennen. Han var olycklig och orolig. På en gång gifvande och fordrande löften om kärlek och evig tro i samma ögonblick han betviflar möjligheten för Skuldfrid: att förblifva honom tillgifven, och likväl bedjande om hennes ömhet, såsom enda medlet att kunna uthärda skiljsmessans qval. Pockande och bedjande, klagande och tröstande; allt inom några rader. Hela brefvet vittnade om ett upprördt sinnestillstånd och en ångestfull fruktan att förlora det bjerta han trodde sig ega. Otacksamma qvinnohjerta! Ehuru hvarje ord i detta bref andades en hög grad af kärlek, genomläste Skuldfrid det helt tankspridt, och då hon veck ihop detsamma, tänkte hon visserligen. Stackars afhållre Tagel men derefter togo