Aftonbladet – 12 november 1860, sida 1

sjelf besöka dem och förskaffa er medföljande bref ifrån dessa vänner, som äro så dyrbara för er. Mitt ringa inflytande har jag begagnat så, att den olycka, som drabbat dem, inskränker sig till en tillsägelse att inom 48 timmar lemna Finland. De resa till Sverge. Ni bad för deras lif och frihet. Jag svarade att jag ej kunde bistå dem... Ah! den eländige ryssen ville hellre höljas af edra förcbråelser än gifva er ett hopp, som ban icke med säkerhet kunde förverkliga. Nu ha, lika godt till hvad pris, edra vänners lif, frihet och förmögenhet blifvit oantastade. De lefva, de äro fria — är ni nöjd? Detta mitt handlingssätt torde i någon mån hafva försonat den vildsinthet, som begicks af gossen Lothard Constantin Canitz. Skuldfrid satt alldeles som förstenad efter slutad läsning. Detta bref, så lugnt, så allvarligt, så värdigt, var likväl undertecknadt med ett namn, vidrigt för henne. Allt detta ädelmod hade Constantin Canitz bevisat, ban, som alltid af henne betraktades såsom en typ af elakhet; och slutligen var denne Canitz och Lothard en och samma. Skuldfrid erkände att han visat sig storsint. Vid minnet af alla de besinningslösa ord hon aftonen förut yttrat, insåg hon hela ädelheten af hans uppförande, då han nu sände henne Aberneyernas bref, Eburu obekant Skuldfrid var med lifvets enklaste förbållanden, sade förnuftet henne, då hon ögnade igenom ett par åf dem, att innehållet skulle ha blifvit högst olycksdigert för Aberney. Med en känsla, den hon icke kunde göra sig reda för, tryckte Skuldfrid Lothards skrifvelse till sitt bjerta och bviskade: In i döden blir han mig kär Tjudet af steg i trappan förmådde henne att gömma bretvet, Fru Smidt inträdde, Hon