Aftonbladet – 12 november 1860, sida 1

SKULD OCH OSKULD. ) BERÄTTELSE MARIE SOPHIE SCHWARTZ. Natten aflöste dagen, och ensam på sin lilla kammare satt Skuldfrid. Den flämtende låan. från ljuset kastade sitt oroliga sken öfver fennas bleka drag, der så mycken djup och bitter smärta stodatt läsa. Alla, som v. rit henne kära och hvilkas åsyn fröjdat henne, voro nu borta. Skuldfrid kände sig så nedtryckt, så djupt olycklig, att hon velat gifva mycket, för att ega ett enda deltagande bröst att luta sig till, eller någon vänlig röst som tillhviskat henne några tröstens ord. Det var liksom en stormil sköflat all hennes glädje och splittrat den, lemnande efter sig endast ångest, förtvifJan och hopplöshet. Hennes käraste vänner hotades af ett rysligt öde, utan att hon för dem förmådde göra något. IHon, som med sitt lif velat köpa dem fria från hvarje smärta ; och sedan — denne man, som blifvit henne så outsägligt kär, så oumbärlig; han hade bedragit henne, han hade smugit sig till hennes kärlek och förtroende, han var-— samme Canitz, som misshandlat henne och Tage; samme , man, som hon från barndomen afskytt, som hon lärt sig förakta, såsom en affällings son. : Allt detta var en blytung börda för den opröfvade själsstyrkan, i synnerhet som hon oaktadt. allt, till sin blygsel; icke kunde Jösrycka känslan från honom. Skuldfrid tyckte att bon ville dö af förnedrin öfver sin svaghet att älska den hon borde förakta. Äfven stal sig den gnagande tanken på henne, att det kanske var hans ofta uttalade afund mot 7) Se A. B. nr 237—242, 244246, 248—260 och 262—265.