Aftonbladet – 12 november 1860, sida 1

lisk grymbet.. Jag. har aldrig känt mig så stolt öfver mig sjelf som då jag efter allt detta ändå lät er gå. Jag hade besegrat mitt sämre jag. — Märk, oförståndiga barn, att jag blott behöft säga ett enda ord, ett ord, som flera gånger sväfvade på mina läppar, för att få er ödmjuk och förkrossad; och ändå uttalade jag ej detta ord, denna förfärliga hemlighet. — Bed Gud, att jag alltid må ega förmåga att hålla den tillbaka, och var på er vakt satt ni icke än en gång spänner själens strängar så högt som ni gjorde i går! En gång kan man förbindra att de brista — ej tvenne... Sedan ni förstört mitt inre, rifvit sönder den korta och rena dröm om lycka jag vaggat mig uti, aflägsnade ni er, utan ett ord af förbarmande, af deltagande, ehuru jag bönföll derom. Ni lemnade mig och fruktade ej att jag skulle bämnas på dessa män, för hvilkas skull ni kom att bönfalla. Dessa fiender till min lycka och min frid, upphofsmännen till den afgrund af qval, hvaruti jag blifvit störtad, hoppades ni verkligen att jag skulle skona och icke på dem utkräfva hämd, NP vågade bra mycket, då m retade en Ganitz; ty samme man, på hvars allsmäktiga inflytaude ni Jtäknade för att befria dem; borde ha kommit ert hjerta att bäfva, då ni förolämpade honom. Han kunde ju med sitt ord föröka deras olycka. Medgif att ni måste tilltro honom en storsinthet, som ej fallit på hvarje mans Jott. I detta ögonblick eger jag framför mig en brefvexling, som, om den komme i en annan mans hand, skulle kosta professor Aberney lifvet. Jag behöfver blott sända den till generalguvernören; men i det stället sänder jag den till er — och det oaktadt jag af själ och hjerta. batar dessa Aberneyar. Än mera, jag har rest hela natten för att