Aftonbladet – 12 november 1860, sida 1

hans bröst klappade ett hjerta, öppet för medlidande. — Den, som kan känna medlidande, som kan röras af en bön, är icke en förderfvad; och likväl är detta ertanke om Constantin Canitz. Ni kom, öfvertygad att han var er en främling, den ni en gång i er barndom och hans ynglingaår, på ett olycksaligt sätt sammnträffat med. Ni kom utan tanke på den fara ni utsatt er för, då ni ensam, utan skydd, inträdde i en mans boning och vid hans tröskel trampade på konvenansens fordringar, samt riskerade att blifva misskänd och missaktads Ni glömde allt, utom faran, som hotade dem ni älskar. Huru mycket borde jag icke afsky dem för all den ömhet de ega; och var säker, jag gör det äfven. — Dock, härom var det icke jag ville tala, utan om den föraktade ryske Canitz, utan medlidande och ädelmod, såsom ni yttrade i går — denne man, som älskar er, lika godt huru mycket; jag tror han sagt er det. Ni var i hans våld, ni skymfar, retar och rar honom med edra ord; ni gjorde alltför att förvandla alla hans bättre känslor till -en rytande orkan af vilda, hämdfulla lidelser. Han egde makt att följa de sämre ingifvelserna, och oaktadt ni tillät er att besinningslöst trampa på hans bjertas heligaste känslor, och på hans heder — glömde ej ryssen den aktning han var skyldig er eller sig sjelf; och eburu hvarje droppa af hans blod sjöd af vild svartsjuka, af kränkt stolthet, af föraktad kärlek, lät ban er fara, utan att ens med ett ord gälda er det helvete ni frammanade inom honom. — Skuldfrid, under: de förfärliga ögonblicken af vårt. sista samtal kände jag att min själ var ädlare än er. Jag vördadesoch älskade er, och ni, ni behandlade mig med inferna