Aftonbladet – 12 november 1860, sida 1

Aberney och Tage, som förorsakade att han icke ville bistå dem. Således var hon upphofvet till hans afslag, och vid dessa slutsatser öfverfölls hon af de bittraste sjelfanklagelser. Skuldfrid var i allmänhet icke af dem, som hafva tårar till hands för alla motgångar, ej heller veklig klagan; men hon tyckte att alla de qval, som nu uppfyllde hennes inre, liknade verkliga äfgrundsmarter, hvilka hade blifvit lindrigare, om hon kunnat gråta. Slutligen emot morgonen förbarmade sig sömnens gud öfver det stackars barnet och slöt henne i sin famn, så att hon föll i en kort och orolig slummer. Då hon vaknade derutur, var dagen ovanligt långt framskriden. Hon fann på bordet bredvid sängen ett någorlunda tjockt bref. -Utanskriften var af Aberneys hand. Med en brådskande ifver bröt hon förseglingen. Konvolutetinneböll tvenne förseglade och ett oförsegladt bref. Hon vek genast upp det sednare; men blef snöhvit om kinden, då hennes blick föll; på den allt för väl kända stilen; dessa vackra och fina bokstäfver, gom utgjort hennes glädje att se men hvilka nu endast uppfyllde hennes bröst med bitterbet. Hon läste: Ni sade mig i går, att ni kom till baron Cahitz i bopp att genom honom rädda edra vänner från en hotande fara. : Ni, en ung och skön flicka, begaf er till denne man, denenda varelse ni på jorden afskyr. — För att förmå er derti!l, tordrades en mäktig tillgifvenhet, och den hyser ni för desså båda män. Ni glömde fruktan för Cani.z, och ni trädde öfver hans tröskel; hans, för hvilken ni anser hvarje dålig handling möjlig. Hvad hoppades ni då kunna utverka af en gådan menniska? Hoppades ni beveka bonom genom edra böner? Då förutsatte ni att i