Ni ber, öch ni hoppas blifva bönhörd, sade Lothard dystert. Ni, som vägrar ett vänligt ord åt den, hvars hela frid beror derpå. Ni begär en tjenst, som kan komma att kosta mig lif och frihety och det i samma ögonblick ni med förakt stöter ifrån er mitt hjerta. Hos baron Canitz bönfaller, och Lothard förskjuter ni. Samma namn ni vädjar til för att rädda edra vänner, utgör döden för er kärlek., Ja, detta namn kan rädda mina vänner, men jag kan ej älska den som bär det. Han tillhör en slägt, som stämplat emot Finlands frihet, som förrådt sitt fosterland; och Canitz heter den, som i sin råa wvildsintbet en: gång skymfligen missbandlat mig., Skuldfrid tillade med bitterhet: Jag ville dö af smärta, då jag betänker att jag ännu för några timmar sedan kände mig stolt öfver att ega Constantin Canitz kärlek, Den förmätne ryske afkomlingen af en förnedrad svensk familj kan ej Skuldfrid skänka sitt hjerta. Hon hemtade efter andan och bifogade med sammanknäpta händer: Bistå mina vänner, rädda dem ifrån olycka, och återgif dem åt mig och Finland ? Hör mig, Skuldfrid, jag kan icke återgifva er edra vänner, äfven om jag derföre uppoffrade hela min välfärd. Den som stämplat emot ryska regeringen kan icke räddas.n Kan icke, inföll Skuldfrid, säg hellre att ni icke vill. O, min Gud, huru kunde jag ett ögonblick nära det förvillande hoppet, att ti, en ryss, en Canitz,skulle kunna vara ädelmodig! Jag hade bort vänta ett afslag af en man, som ..... Hvarföre tystnar ni? frågade han med en stämma, som skälfde. Stöt till, krossa mig, splittra sönder mitt hjerta, trampa det under edra fötter, och återvänd sedan, förföljd af medvetandet att hafva förstört en merniskas frid. Flicka, tillade han häftigt, ni förnekar icke det grymma blod ni ärft. Baron Canitz,, afbröt Skuldfrid med köld, här handlar icke om er och mig. Hvad som varit är försvunnet, Ni är mig en främling