sig undan, reste stolt upp det sänkta hufvudet och fästade på honom en kall blick, full af värdighet. Med en onaturligt lugn röst, sade hon: ,Baron Canitz! Jag känner er icke, detär i dag första gången vi mötas. Jag har infunnit mig här att bönfalla om er bemedling för Aberney. Det var ett något i den unga flickans hela väsende som isade Lothards blod. Hans bjerta fattades af ångest, då han mötte hennes kalla blick, och han trodde sig stå under inflytande af någon plågsam dröfn. Han hade ju helt nyss känt sig så uppfylld af sällhet, att han nu hade svårt fatta den förändring hennes yttre antydde. Dessa ögon, som på morgonen logo så kärleksfullt emot honom, voro de verkligen desamma, som nu blickade så föraktligt? Han hörde hennes ord, men fattade dem icke. Han kände blott, att ban måste veta om hans namn hos henne dödat den känsla, som gjort honom så lycklig. Hvad var allt annat, som ej hade afseende på Skuldfrids kärlek, för Lothard? Eu intet. Hvad ni talar till mig, innan jag från edra läppar bört ett uttryck af tillgift, kan jag icke fatta. O, Skuldfrid! utropade han häftigt, se icke på mig så; hvad ondt har jag väl gjort? Älskat och vördat er som ett högre väsende. Ett enda ord af vänlighet, ett ord, som säger mig att ni är densamma somidag på morgonen, — och ni kan sedan befalla öfver mitt lif. , Om jag med ett sådant ord kunde rädda min mors lif, min egen ära, skulle jag icke förmå uttala det. Ni är icke mera för mig den ni var — den man jag älskade. Ni är baron Canitz, och hos honom kommer jag för att bedja om hans mäktiga bistånd att rädda professor Aberney och hans son. De ha blifvit af kronofogden förda till Åbo på grund af någon politisk anklagelse. Jag är kommen att bönfalla hos ryska kejsarens favorit, att han må rädda mina olyckliga landsmän. Ni kan göra det, och på mina knän vill jag bedja er derom.