tande hjerta. Nu kom en häst galopperande efter dem. När de kommo ett stycke fram i alln, var ryttaren vid sidan af trillan. Blif icke rädd,, sade en röst så vek och sorgseny;. att. Skuldfrid tyckte att dess toner trängde ända in i hjertat; jag ämnar icke plåga eller förfölja er med min närvaro; jag skall blott vaka öfver att ni kommer hem, utan att något händer er. q Heta tårar rullade utför Skuldfrids kinder; men dem anade icke Lotbard, mörkret dolde och stormen bortkysste dem. Om det gällt Skuldfrids lif, skulle hon icke förmått svara ett enda ord. Lothard red tyst bredvid åkdonet, under det stormens Gud släppte lös sina vingar. — Ej ett ord vexlades under hela färden, och när trillan vek af ned åt Ektorp, sade Lothard: Lef väll Tack I. hviskade Skuldfrid med ljudlös röst; den vindens tjut alldeles öfverröstade, så att den icke nådde hans öron, för hvilken den var ämnad. Han svängde om hästen och ilade bort i vild karrigr. Skuldfrid hade velat ropa honom tillbaka, hade velat säga honom några vänliga ord; men för sent. (Forts. följer.) RN — Ett ungt engelskt fruntimmer, som Var förlofvad och om kort tid skulle gifta sig med en af Neptuns raska söner, öfvervar nyligen gudstjensten i Marinernas kyrka. Under predikningen skildrade talaren med djupt allvar de faror och frestelser, som en sjöman är utsatt för, och slutade med att fråga: Finnes väl ibland eder någon, som någonsin tänker på honom, som bär vaxdukshatt, blå tröja eller ett par segelduksbyxor? Med ett ord, finnes bland eder en enda, som det ringaste bekymrar sig om den stackars sjömannen? Vid denna oratoriska fråga ropade en liten flicka, syster till den ofvanomtalta unga damen: Jo, sir, vår Betsy gör det beständigt!s — Ett nyttigt minnesmäårko. Minnoet af Herbert Ingram, engelsk parlamentsmedlem och egare af Illustrated London Neyws, som omkom vid ängfartyget Lady Elgins förolyckavde, ämnar man föreviga genom ett minnesmärke till menniskors gagn, nemligen en räddningsbåt, hvilken skall bära hans nämn och stationeras på Lincolnshires kust.