ett nästan vemodigt uttryck: Men om jag det gjorde, älskade jag er icke så högt, som nu är fallet. — Ni är mig kärare än min egen lycka, — äfven i det ögonblick ni föraktar och förskjuter mig., Lothard drog sig åt sidan. Lef väl, må ni aldrig ångra den hårdhet ni nu visat Han bugade sig. Skuldfrid var upprörd. Tårarne störtade nedför hennes ansigte. : Gif frihet åt mina vänner, och jag skall välsigna er! Bed mig dö vid edra fötter, och jag skall göra det; men begär ej det omöjliga.v Ja, omöjligt för en Canitz; men möjligt för en man med ädelt hjerta, utropade Skuldfrid, och låste upp dörren. Lothard stod orörlig ända till den tillslöts efter henne, då skyndade han ut genom en annan. På Kronobro gård stod den lilla anspråkslösa trillan, hvaruti Skuldfrid ankommit. Anders hade slagit sig i ro och sof helt lugnt på sitt öra, hållande töma arna i sin matta hand. En betjent ropade an den sofvande körsvennen och hjelpte Skuldfrid upp i åkdonet. Aftonen var mörk, himlen mulen; och det gick en dof suck genom rymden, hvilken antydde en -annalkande storm. Just som betjenten helt artigt knäppte till fotsacken om den unga flickan, hörde hon en klar och välbekant röst ropa ifrån trappan: För genast fram min ridbästlo Skuldfrid svepte schalen om sig. Hon skälfde, af köld eller smärta, vore svårt att bestämma, men säkert är, att en häftig frossa skakade hennes kropp. Hon ville bedja An: ders köra fort ifrån detta ställe, som sköflat all hednes glädje; men hon förmådde icke få ett ord öfver sina läppar. Anders var helt yrvaken och behöfde en lång stund, innan han kom sig för och fick ordning på piska och tömmar. Det gick sedan i sakta lunk ut genom gallerporten. När den öppnades, hörde Skuldfrid hofslagen af en häst, som fördes upp på gården. Hon tryckte handen hårdt emot sitt oröligt bul