till hvilken jag kom för att söka bistånd. N kan, men ni vill icke skänka det. Nå väl jag går. Tag ni triumfen att jag — hos er bön: fallit förgäfves om en god handling, som förutsatte en högsinthet, omöjlig för en ryss. Nu har jag ingenting att tillägga. Skuldfrid vände sig emot dörren. Dröj ett ögonblick och hör mig! Ni, som så föraktligt talar till mig, glömmer likväl att denne usle Canitz eger er i sitt våld; att han kunde missbruka sin makt, om han vore en dålig menniska, som föraktade heder och dygd, och endast lyssnade till sina passioner. Till hvad lyssnar ni väl, då ni ej vill bistå mina vänner? sade Skuldfrid, med denna orubbliga fasthet i sina påståenden, som är så egendomlig hos finska folket. q Jag kan icke bistå dem. Ni vill icke, Baron Canitz, må Gud förlåta er denna vägran! Skuldfrid nalkades dörren; men innan hon upphann den, stod Lothard emellan henne och densamma. Ni går således, utan ett enda vänligt ord, en enda vänlig blick? Jal Skuldfrid såg stolt på honom. Ni låter mig gå ohörd; ehuru ni vet att deras olycka, deras lidande, för hvilka jag bönfallit, är mig långt svårare att bära, än den smärta som drabbat mig sjelf. — Ni kunde återskänka dem friheten; men ni föredrar att låta mig frossa i mina qval. Och ni vågar änru tala om er tillgifvenhet för mig. Åh, det är ett afskyvärdt hån. na I fall det vore ett hån så behöfde jag blott vrida om nyckeln i detta lås, och ni vore min tillhörighet. Han lade handen på låset. Jag har sagt att jag icke förmår göra hvad ni ber mig om. Ni tviflar; ni vägrar mig ett enda fattigt ord till tröst för all den smärta jag erfar. Ni hånar mig, hvars kärlek varit så helig och komer att jag icke ens med en åtbörd någonsin låtit leda mig af annatän min vördhad. Nå väl, om smärtan eiler harmen nu drefmig att behålla er i mitt våld, skulle det vara en ursäktlig handling. — Han drog djupt efter andan, tillärgande med