lerifrån den 1 Okt. till Hull: att man sett let passera Skagen ut den 2 och att man sedan dess ej afhört detsamma. — Om Viscount Lambton vet man intet. — Vattnet i Mälaren har sed:n förliden måndag den 5 dennes sjunkit 1 tum, och hade vid härvarande slusströskel i dag på f. m. en höjd af 16 fot 3,0 tum. Saltsjöns vattenhöjd var i dag på f. m. vid slusströskeln 13 fot 4,0 tum. — Från Wenersborg skrifver den 5:te: Vattenståndet i Wenern var i dag på morsonen vid närmast lugnt väder 18,3 fot, och står nu öfver kajmuren vid begge ångbåtsbryggorna. Natten till lördagen, då den NO. vinden blåste något upp, visade märket 18,6 fot. Således om storm med denna vind inträffar har man att vänta minst 19,53 fot, då våra hamngator blifva helt och hållet ofarbara. Efter hvad kändt är har vattnet i Wenern icke varit så högt som nu sedan i Januari 1773, då det jemväl lärer vid stilla väder hafva uppgått till 18,3 fot efter en hastigt påkommen stigning. — Telegrafförbindelsen mellan Sverge och Danmark har alltsedan stormen den Okt. egt rum endast genom en underhafstråd, enär vid nämnde tillfälle de två telegrafkablarne i i Sundet sprungit, i följd deraf att ankaret på ett drifvande fartyg fastnat i desamma. I anseende till den långt framskridna och stormiga årstiden lära -nya kablar ej komma att läggas i de sönderslitnas ställe förrän till våren, hvarföre man lärer få nöja sig med den tredje tråden, ehuru detta naturligtvis kommer att försena telegraferingen till och från utlandet. Som ett bevis på lifligheten i telegramvexlingen må anföras, att under sistlidne Oktober månad cirka 11,000 expeditioner passerat genom Helsingborgs NNE (Ö. P.) — Trafiken på vestra sambanan har under Oktober månad inbringat 48,703 rdr 52 öre, deraf 24,511 rdr 60 öre för befordrade 17,023 passagerare, 23,924 rdr 21 öre för 81,147 ctr 68 skålp. forsladt gods samt 267 rdr 71 öre i extra inkomst. 8 — Af Krigsvetenskapsakademiens tidskrif. har 8:de häftet för detta år utkommit i bokhaudeln. Det innehåller uppsatser under rubrikerna: Preussiska rekryteringen; infanterigeväret på dess nuvarande stindpunkt; Det nya refflade, svenska infanterigeväret; Om träffning; Betraktelser öfver infanteriet; Underrättelser från främmande länder; Beriktigande rörande uppsatsen i tidskriftens förra häfte med rubriken: Fotsoldatbeklädnad, packning, utredning och väpens. — Vid Göteborgs vetenskapsoeh vikerhetssamhälles sednaste sammaakomst den 6 den nes, hill intendenten A. W. Malm, ett före. drag rörande Sillen, för hvilket Göteborgsposten sålunda redogör : : Talaren inledde föredraget genom att ursäkta der prosaiskhet och hvardaglighet, man synnerligen på en sådan dag (årsdagen af Gustaf Adolfs död) skulle kunna tillägga det ämne han valt, med den stora vigt denna fisksort eger, då till och med hela stater kunna sägas vara beroende deraf. Han meddelade sillens historia ab ovo och gaf dels genom afbildningar och dels genom i flaskor förvarade sillexemplar de närvarande begrepp om dess utseende under de olika utvecklingsstadierna. Vidare skildrade tal. sillens lefnadssätt, anförde dess årliga exkursioner från den strand, der den har sitt egentliga hemvist ut till hafsdjupet och dess återvändande till förstnämnda ställe, samt vederlade med bestämdhet uppgifterna om alla längre utflykter. Holländsk sill, norsk sill, bohuslänsk sill, kullasill, kivikssill och strömming äro alla samma slags sill och olikheterna äro blott beroende af de skilda lokalförhållandena. Tal. såg i den omständigheten att aldrig bohuslänsk sill fångas på större afstånd från den bohuslänska kusten, bevis för sitt påstående, att sillen icke gör längre resor eller emigrerar till aflägsna stränder och ansåg följaktligen den bohusländske fiskarens förfarande grunda sig på ett fullkomligt misstag, då han fiskar sillungar, i den förmodan, att dessa eljest längre fram skulle råka i norrmännens garn. Tal. hade, efter att under en längre tid ha egnat den bohuslänska sillen en trägen uppmärksamhet, kommit till det resultat, att man genom att lemna ungsillen i ro, men föra ett utrotningskrig mot sillens farligaste fiender och bereda stranden så att denna fisk der funne tillräcklig föda, skulle kunna i betydlig mån förbättra sillfisket. Något sådant som det, hvilket upphörde 1808, trodde han dock ej kunna framkallas genom några medel, emedan det, likasom tvenne andra föregående utomordentligt ymniga sillfisken, var helt och hållet tillfälligt samt beroende af kosmiska och telluriska för: ållanden, alldeles så som lemlarnas och ollonborrarnas samt i södra Europa gräshoppornas talrikhet under vissa år är det. Anklagelserna mot ångbåtarna, kanondundret och det i hafvet kastade trangrumset för att ha vållat sillfiskets förminskning, ansåg talaren alla lika ogrundade. Observationer hade ådagalagt att sillen icke låter genera sig af ångbåtar, och hvad kanondundret beträffar, så har ganska mycket sill fiskats utanför sjelfva Kronborg, huru många skott der än aflossats. Detta är också helt naturligt, då kanonernas larm icke kan jemföras med stormens, som sillen öfverallt får bålla till godo med. Hvad slutligen angår trangrumset, så var det icke skadligt utan tvertom nyttigt, då det innehållerinärande ämnen för de djur, som utgöra sillens vanliga föda. Sedan hr Malm slutat sitt lärorika föredrag uppträdde ordf. domprosten Wieselgren för att egna några ord åt den hjeltekonungs minne, som för tvåhundratjugoåtta år sedan på Litzens slagfält offrade sitt lif i kampen för trons frihet. Han anmärkte den likhet, som förefinnes mellan Österrikes ställning under trettioåriga kriget och den i våra dagar. Genom ett despotiskt styrelsesätt och missaktning för de rättigheter, som lyda under dess spira, har det nu liksom då då bragts till branten af sin undergång. Liksom det då hotades af Gustaf Adolf hotas det nu af Victor Emanuel, och Axel Oxenstjerna stod vid den svenske konungens sida liksom Cavour står idag vid den furstessom nu uppträdt mot det österrikiska förtrycket. Nu liksom då är det Frankrikes herrskare, som till en viss punkt understödjer den konung, som sätter Österrike i trångmål. Efter att ha uppläst några till Gustaf Adolfs ära författade poemer, slutade tal. med att i gripande ordalag uppmana de närvarande att vårda Fäderneslandets stora