Aftonbladet – 10 november 1860, sida 1

vägen var en evighet, och hon sökte fördrifva den och sin ångest med att.i minnet återkalla de ord Aberney talat till henne under modrens sjukdom: e I pröfningens ögonblick visar menniskan bäst om hon har själsstyrka och är en god kristen, hade han sagt, och hon ville vara stark; hon ville med fullkomlig själsnärvaro möta hvad helst som väntade henne vid framkomsten till Junta. Dit anländ, skyndade Skuldfrid in i salen, der hon fann moster Sara sitta gråtande i soffhörnet. Vid åsynen af Skuldfrid, störtade hon upp och kastade sig om hennes hals, utropande: Min Gud, barn, hvilken ryslig olycka, de äro borta, bortalv Flon utbröt i snyftningar. Borta! Goda, snälla moster, tala och säg hvad har händt,, bad -Skuldfrid med darrande röst. Hvad hon begärde var likväl icke någon lätt sak; ty först efter många utrop och floder af tårar lyckades det Skuldfrid att få veta hvad som framkallade alla dessa utbrott. Se här händelsen: Under det man på Junta frukosterade, hade kronofogden, åtföljd af länsman, infunnit sig och begärt tala vid pröfessor Aberney och Tage. De hade blifvit införda i den förres rum. Efter ett kort samtal, hvarvid länsmannen anammat alla Aberneys papper, hade de åter kommit ut och Aberney meddelat möster Sara att han och Tage voro tvungna göra en resa genast till Åbo. — Moster Sara, som, under det herrarne voro inne i Aberne3s rum, haft ett vaksamt öra vid nyckelhålet, shade tydligt bört att länsmannen talat om lifsstraff och Siberien. Jay-hon kunde våga sitt lif uppå, vatt hänssagty det!Aberney och Tage skulle blifva förda dit Gång Visserligen hade Aberney och Tage vidafs resan bedt moster Sara icke yttra ett ord om att de i sällskap med kronofogden ochslänsmannen företagit färden till Åboj utan attbon tills vidare skulle säga att de gjort on affärsresa; men när moster Saras båda älsklingar voro borta,