Aftonbladet – 10 november 1860, sida 1

mor, och liljeskyar... Hon. smålog mildt och ändå sorgset emot honom och hviskade: Edra ord äro åter nära attförskräcka mig, och likväl genljuder ett eko af dem i min själ. — Tyst, afbryt mig icke, utan försök att höra mig med tålamod och lugn. Sätter vid min sida, fortfor Skuldfrid och drog sina händer ur hans, Ni ber mig om en skymt af hopp. Hvilket kan jag gifva, som ni ej redan eger? Ni älskar mig, Ack, dessa ord fyllde en gång mitt inre med bäfvan, sedan med glädje, och hvarje gång jag upprepat dem i mitt minne, har mitt bjerta slagit fortara af fröjd. Jag kände då rätt tydligt att ni,var mig kär. Kanske: allt för kär,, tillade hon med sänkt röst; och likvälär ni mig så främmande, att det gifves stunder, då jag tycker mig icke böra hålla af er så, som jag gör. .Afbryt mig icke. Jag har-allvarligt tänkt på er och mig under dessa veckor v! lefvat skilda, . Omgifven af så mycken ömhet, som jag varit, erfor likväl mitt otacksamma hjerta en vemodig längtan efter er. Ni är blifven oumbärlig tör mitt lif. För er sällhet skulle jag, offra min egen lycka; men för min mors frid, min farbrors ö n och framtid skulle jag utan bet: de uppoftra både er och mig. — Ah, den känsla, hvarmed. jag är föstad vid er, ger mig icke rättighet att ådraga någon annan än mig sjelf smärta, Den är till endast för att offras upp. Skuldfrid lade handen på bjertat och tillade: Det är liksom något skulle brista här inom, den dag ni och. jag skola skiljas, och. det orktadt skall den dagen snart infalla .. Skuldfrid I Skuldfrid ljöd en röst ifrån gårdens grindar; de båda unga vände sig om, och Skuldfrid reste sig genast, sägande: Min morl: Hon räckte Lothard handen och tillade med en blick, som uppfyllde hans brist med jublande fröjd: Farväl, tills i moron I g Ilon boppade öfver diket och skyndade fram till. modrev. . Då hon ilade bort. reste sig Lothard för att om möjligt uppfånga en skymt af denna qvinna, son gilvit Skuldfrid lifvet,