Aftonbladet – 9 november 1860, sida 1

Lothbard hade några aftnar ridit till närheteh af Ektorp .och sedan smugit sig fram till plåtsen i skogen, der man kunde se hvad som passerade på gården,joch då hade han sett Tage och Skuldfrid tillsammans. Lägg härtill att al:t sedlan den der morgonen, då han med henne utbytte några örd genom fönstret, hn ej lyckats att ens för ett ögonblick få råka henne, utan belt och hållet fått nöja sig med de få rader som han erhöll till svar på sina långa bref, så kan man lätt inse att disharmonien inom honom skulle blifva allt för stor, i synnerhet som Skuldfrid aldrig i sina bref talade om sina känslor eller något som kunde hänföras på hernes böjelse för honom. Det sista brefvet som doktorn medfört, hade likväl afvikit ifrån de föregående och sammanlagdt med allt annat framkallat det ofvanbeskrifna sar talet. Brefvet var af nedanstående innehåll: Ni är bedröfvad. Edra ord bafvå en anstrykning af sorg och stundom af bitterhet. Hvaraf bärflyter. detta? Är jag orsaken dertill? Och likväl ville jag så gerna utgöra ett behagligt före ål, hvarvid edra tankar Aröjde, Ack! jag önskade mycket, jag; men känner mig till mods lik en fogel, den man beröfvat less högsta skatt, ribeten. Jag borde likväl vara lycklig, mycket lycklig; ty... FR ONA Till.if, att jag icke kan söga er allt. Vet blott, att jag nu eger rin mörs lugn och frid i mina händer. Hon har sagt att medlet till bennes glädje är i mitt våld. Och likväl — — — bäfvar jag. . Dock, det är väl derföre att jag är ett barn, obekant med allt och för bvilket alt ör nytt. Nej, nu vill jag icke skrifva mer, och likväl bade jag så mycket att säga er. Hvem vet huru länge jäg skall ega rättighet att emottaga eller be: svåra edra bref... Lef väl och förlåt mig om jag gjort eller kommer att göra er sorg! (t orts, följer.)