Aftonbladet – 8 november 1860, sida 3

Den unga flickans lefnadsvanor voro enkla och naturliga såsom hela hennes väsende. Till en af dessa vanor hörde att hon steg tidigt upp om morgnarne. Hon liknade fågeln, som med sitt glada qvitter helsar den uppgående solen. Ofvannämnde morgon hade bon äfven vaknat vid soluppgången, och eburu hon kände sig styrkt af hvilan och tacksam emot Gud för modrens förbättring, var likväl den blick, hvarmed hon helsade dagens drottning, vemodsfull. Hon stod länge vid det öppna fönstret och såg ut åt den blåa vattenytan med ögon fulla af tårar. Det kändes så qvalfullt inom henne. Hon tyckte sig så ensam i hela vida verlden, och likväl fann hon detta otacksamt. Huru högt, huru innerligt höllo ej. Tage och Aberney af henne; detta hade hon under modrens sjukdom tydligare än någonsin erfarit. Huru var det då möjligt att känna denna tomhet i hjertat som qvalde henne, denna obestämda längtan som uppfyllde hela hennes inre. Skuldfrid, den glada, leende och. bekymmerslösa Skuldfrid, som visat så mycken själsstyrka under pröfningens dagar, kände ett oemotståndligt behof t att gråta öfver, bon visste ej rätt hvad: — ta nu, då Gud varit så nådig och återt henne modrebs lif; nu, då hela henjäl bort vara uppfylld af idel tacksamhet glädje. Förunderliga menniskobjerta som aldiig är tillfreds! En och samma bild återkom oupphörligt för hennes själ, och hon tyckte, der hona stod, att allt åter skalle blifva ljust och leende, om hon för ett enda ögonblick finge återse dessa kära drag eller höra denna röst smeka hennes öra med några vänliga ord, Hon hade