Aftonbladet – 8 november 1860, sida 3

lösa uttryck förbi doktorns drag. Om han fordom känt henne, syntes dock tydligt at! bon icke igenkände honom. Hon svarade kort och enstaka på hans frågor, hvarefter han gaf några föreskrifter och lemnade rummet. Till Skuldfrid yttrade han: Er mor, mamsell Smidt, är nu utan all fara. Sök endast förmå henne att vara lugn, så hoppas jag att hon rätt snart skall vara alldeles återställd. Han anbefallde Skuldfrid att hemta hvila och försäkrade, att när fru Smidt tagit in af de pulver han ordinerat, skulle hon sofva lugnt bela natten. Aberney yrkade äfven att Skuldfrid skulle gå upp på sitt rum och gesom en stärkande sömn erhåila nya krafter. Han yttrade detta med en så öm och ändå bestämd ton, att Skuldfrid måste lyda. Äfven Annika öfvertaiade barnet till att göra hvad gammalt folk sade. Hon, Annika, skulle ännu denna natt vaka. Alltnog, Skuldrid begaf sig om aftonen upp till sig, sedan hon sett modren insomnad. Tage, som hela dagen varit på Ektorp, for jem om aftonen; men Aberney stannade qvar. Sedan Skuldfrid sändt upp en varm tacksamsetsbön till Gud, somnade hon ett barns lugna Jmn. Det var åtta nätter som hon icke iade hvilat. Aberney smög sig in till den sjuka, hvilken inslumrat. Frampå natten vaknade hon llikvis och ropade på Annika. Jag skulle vilja träffa honomp, hviskade hon till tjenarinnpan. Professorn ? frågade Annika. aJan Aberney stod ögonblickligen bredvid sängen och räckte henne handen med de orden: Jag bar vakat ötver skul Ifrids mor. Lidaniet försonar så mycket. Tack,, stammade den sjuka; dercfter vinsade hon åt Annika att hon ville vara allena med Aberney. Tjenarinnan gick uti saler. der hon lade sig på soffan och somnade Först när solens strålar inbröto, vaknade An: