Aftonbladet – 8 november 1860, sida 2

drog Skuldfrid till sitt bröst, bifogande: Stackars barn, så upprörd! En djup, en qvalfull suck höjde hans bröst. Hvarföre sitter du här? frågade h.n efter en paus, Kvarunder han låtit Skuldfrid gråta obehindradt, med hufvudet tryckt intill bans skuldra. Doktorn har förbjudit mig att vara inne i sjukrummet. Han och Annika äro allena der. jag har icke fått komma in. Alltid, alltid är det så. Jag får aldrig vara hos henne. Jag är som om jag icke tillerkändes någon rätt, då det gäller henne, som är min mor. Jag är bestämdt ett mycket dåligt barn, efter man behandlar mig så. Aberney förde handen smekande öfver flickans hufvud och sade ömt: Icke dessa tankar. Doktor Wagner är en atmärkt läkare, som alltid handlar så att han första rummet tänker på den sjuka. Men, min Gud, hon har ju hela dagen varit utan sansning och försänkt i yrsel; icke -unde hon ba haft något ondt af att jag vårdat henne. Nu har jag tyckt mig nära att blifva tokig. Sittande här, endast hörande hennes vilda skrik... Skäåldfrid gret åter häftigt. Aberney förblef tyst. Han förstod att läkaren hållit Skuldfrid aflägsen från den sjuka, derföre att hon icke skulle blifva ett vittne till hvad modren under yrseln talade. Nu, mitt barn,, sade Aberney, efier en stunds tystnad, skall du söka att vara lugn. Det är den första verkliga pröfningen Gud sänder dig, och det blir helt säkert icke den sista. Märk derföre mina ord: Den är en lålig kristen, som icke med upprätt hufvud, nen ödmjukt sinne, bär den börda ödets Herre lägger på våra skuldror. Menniskuns storhet ligger i hennes siälsstyrka och undergifvenhet för den Högstes vilja: Det skulle smärta mig, om min lilla Skuldfrid icke egde kraft att värdigt bära motgången. Gråt och klagan göra sorgen icke mindre, men hindra Oss deremot att uppfylla våra pligter. Försök att vara stark. Tro mig, mången vild storm skall stryka härjande öfver ditt lif, och om du vid första vindstöt låter nedslå dig, skall