Aftonbladet – 8 november 1860, sida 2

se modren, ehuru hon bad derom så innerligt. Ssttande i den något dystfa salen, dar rande af oro och med händerna hårdt sammånknäppta, lyssnade hon. till de vilda skriken ifrån sjukrummet. När skymningen inbröt blet det tystare der inne, och Skuldfrid örnam endast ett doft mummel. En känsla at bäfvan fattade den unvga flickans hjerta. och med blicken riktad emot dörren, som fördevwill fru Smidts vanliga rum; genomgick hon i tankarne det mystiskt sorgliga, som omgaf modren. Med en inre rysning, tänkte hon på alla de föremål, som i den öfvergifna boningen antydde på någon rätt bedrötlig tilldragelse. Hon tyckte sig se dörren öppnas, och bilden af porträttet träda ut, framskridaude låvgsamt öfver goltvet. Hon tyckte att ansigtet pporträttet, som son alltid med sky ga blickar hade betraktat, såg dystert och hotande ut. Midt under det dessa fantasibildet genom det tilltagande mörkret fingo mer. och mer flit, gick dörren upp till det mysti-skå rummet, med ett knäppende ljud; Skuldfrid utstötte ett svagt rop af förskräckelse och gömde ansigtet i handerna; men i nästa ögonblick såg bon helt otörfärad upp igen. Blodst stelnade likväl af fasa i hennes ådror;ty framför henne stod en reslig man, hvars drag i det dunkel, som omgaf henne, liknade porträttets. Ögonen hvilade på Skuldfrid med. ett sorgset och, så tyckte hon, strängt uttryck. Den unga flickan stirrade på figuren alldeles orörlig af fruktan. : Hvad -har händt, mitt barn?, sade en röst, som var Skuldfrid allt för kär, att icke med ens ega förmågan att skingra de skräckbilder hennes fantasi framkallat. Också kastade hon sig 1 dens armar, söm tilltalade henne. En flod af tårar störtade utför hennes kinder, och hon utropade: Gut vare lof, att min vän kom! Ack! jag är så nawnlöst olycklig; min mor ... Mera kunde hon icke säga. Snyfimingarne qväfde henne nästan. gÄr sjuk, svarade Aberney. Jag vet det, ch derföre är jag här. Han satte sig och