Aftonbladet – 8 november 1860, sida 1

det död, och på knä bredvid henne den högt klagande Annika. iNågot sednare red rättaren i sporrsträck till Kronobrtobefter läkare; fru Smidtvar illa sjuk. Lotbardabade icke förr hunnit upp i salongen på Krövobro, än doktorn trädde in. : Tillgif att jag kommer utan att ni låtit kalla mig; men jag har fått ilbud efter mig från Ektorp Frön Ektorp! utropade Lothard och skyndåde emot honom... sFru Smidtlärer ha insjuknat häftigt Doktorn. räckte Lothard en liten biljett. Der stod: För Guds skull, herr doktor, skynda hit; min mor är döerdes Skuldfrid. Wagner, tag af. mina snabbaste hästar och låt det gå fort, bad Lothard och sköt doktorn ut genom dörren. Tio minuter derefter ilade Canitz ystraste fålar bort ihed läkaren, som på mindre än tre qvart reste den mil, som skiljde godset, och arrendegården. Annika dengamla alltid omtänksamma tjenarinnan, hade låtit flytta sin medyetslösa matmors säng i det stora arbetsrummet, på det icke läkarens eller någon främmandes blick skulle få tränga in i. den dystra helgedomen. Orörlig, utan annat tecken till lif, än bröstets oroliga flämtande, låg fru Smidt på sin säng. Annika hade genom gardinernas nedfällande för fönsterna förvandlat det ljusa och soliga rummet till ett dystert sjukrum. Vid fru Smidts säng knäböjde Skuldfrid, hållande hennes hand hårdt sluten i sin, och oroligt blickande på det nu skarlakansröda ansigtet och de glaslikt stillastående ögonen. Det var första gången Skuldirid såg modren ahgripen af en sjukdom. Väl hade hon i Skuldfrids barndom en och annan gång varit illamående, såsom Annika brukade säga; men då fick dottern aldrig se henne, Nu före-; föll det Skuldfrid som om blodet stockat sig omkring hjertat, en sådan tryckande smärta hade modrens sanslösa tillstånd framkallat. I