Aftonbladet – 8 november 1860, sida 1

och honom: Med handen utsträckt mot taflan; sade hoat, I hans hamh fordrar jag att du stannar. Ariten sjönklöch -hon: sammanknäppte händertia liksom till bön: I Skuldfrids namn bönfaller jag. O, min Gud, detta är då hennes mor! Aberney förde banden öfver pannan, och tillade med ett uttryck af bitter smärta: Detta fattades blott. Hans ögon fästades nu på porträttet, och ban bifogade med rörelse: Måj dina drag rätt lifligt erinra mig, att hon äfven är ditt barni En lång paus uppstod, hvarunder Aberneys blick med djupt ock sorgset allvar bvilade på porträttet. En qvålfull suck väckte honom slutligen ur de tankar och minnen åsynen af detta ansigte frårtkallade. Han vände sig långsamt till enkan, sägande med fullkomligt återvuhnet lugn: ; Jag är su redo att höra. Tvenne timmar derefter ljödo tunga steg öfver salsgolfvet, och Annika, som var i sitt rum i öfra våningen, såg Aberney helt långsamt aflägsna sig. Gumman hade, under hela tiden samtalet räckt emellan hennes fru och Aberney, ömsom gråtit, läst i bibeln och knäböjt bedjande. När hon nu såg honom gå, sammanknäppte hon bänderna och hviskade: Milde-Fader, hvad du än beslutat skall ske efter detta samtal, är oss säkert godt och nyttigt. Amenl Hon gick utför trappan och tog vägen in i salen. På tå smög hon sig till enkans dörr och lade örat lyssande dertill. Allt var tyst och stilla derinte. Ja, så tyst som omingen lefvande värelse :funhits der. När gumman länge, men förgätves, lyssnat efter ett ljud, syntes bon förskräckt, reste sig upp, lade bhåuder på låset och vred om nyckeln. Dörren gick upp. Fru Smidt låg sanslös på golfvet. I samma ögonblick Annika med-ettutrop af ångest skyndade fram till den afdånade, inträdde Skuldfrid i salen. Genom den öppna dörren fick hon se sin mor ligga till utseen