Aftonbladet – 8 november 1860, sida 1

att göra betraktelser, och, som han sällan gjorde frågor, följde han Annika tigande ge: nom den lilla salen. Ett ögonblick starihade den gamla tjenarinnan vid dörren till frå Smidts rum med banden på låset. Hön lik: om tvekade att öppna den. Ännu en blick af ångest fästade hon på Aberney, hvarefter hon vred om nyckeln, dörren gick upp; och just som ABerney skulle träda öfver tröskeln, hviskade Annika: Haf medlidande med hennel Dermed tillslöts dörren efter Aberney, och han befann sig i enkans run. Midt framför honom stod fru Smidt, stödjande sig emot stolskarmed. Hon liknade en petrificerad menniskovarelse. :De störa svarta ögönen stirrade emot Aberney med ett själ löst och glasartadt uttryck. Aberney stöd: orörlig innanför dörren; en känsla på en gång dyster och tryckande lade sig öfver hans starka själ, då blicken föll på det lefvände liket i menniskohamn han hade framför sig. Det var något rysligt fängslånde hos dehna qvinna, hvilket fastkedjade blicken vid dessa drag, från hvilka all rörlighet syntes flyktad. Efter några sekunder vände Aberney på hufvudet, liksom han sökt befria sig ifrån den förfärliga verkan åsynen af fru Smidt framkallat; vid denna rörelse riktades hans blick på Porträttet. Knappast hade hans ögon träffäts af bilden, än han störtade fram; fattande fru Smidt om båda armarne, utröpande med vild häftighet: ; Olyckliga, hvem är du! Han ryckte henne med sig fram till porträttet. Detta porträtt!n Han stötte henne ifrån sig med fasa, muömlande: Du är Således... . Haps enkav, hviskade hon med ljudlös röst och hade dignat ned på knä, fattande om. Aberneys, stammande med förtviflan: Förbanda mig, den brottsliga, men skona det skuldfria barnet. Det gifs icke några förbannelser nög gräsliga för dig,, mumlade ban och vände sig emot dörren, liksom för att störta ur rummet; men hastigt ställde sig fru Smidt emellan den