Aftonbladet – 7 november 1860, sida 3

lg beskyddare, som har rätt attrträda emellan shenne och hvarje person, farlig för henes! frida pb 196 Å Aberney lemnade så hastigt rummet, att inoster Sara icke bann göra någon frågas. Hon :rippade af ut.1i köket, starkt funderande på venne saker: först, om detqvar Tage, systersönen menade med beskyddåreny eler: ora ennes ofta återkommande farhågor, att Aberey sjelf hade funderingar på flickan, kunde ira grundade; för det andra, huru hon skälle veta. om det verkligen var unga Canitz, Skuldfrid kände. I sådant fall måste, flickan räddas, kosta hvad det ville. : Honhann likväl icke särdeles långt i sina betraktelser, ty en Karl steg in i köket och frågade efter professorn. Från hvem är, och hvad vill han ? sporde Sara, i det hon satte på sig glasögonen för att riktigt taga den främmande i skärskådande, Hå, jag ä. dräng på Ektorp: och skulle lemna detta bärena till professorn; svarade den tillfrågade, och gjorde med foten en skrapsing, som skulle föreställa bugning, Ja så, från mamsell Skuldfrid, kan jag tro. Sara räckte ut handen för att tagacbrefvet. Jag kan icke så precist söja det; men jungfru Annika sa att jag icke fick lemnat åt nån ann.än professorn. sjelf. Sara gjorde en liten knyck på nacken, slog förklädet slätt och snodde af ur köket, i det hon tillsade drängen att gå in i salen och stanna der. Sjelf gick honratt bulta på sjstersonens dörr, ropande: ij aEtt bud från Ektorp vill tala vid dig. Ögonbliekligen öppiades den och Aberney gick med hastiga .steg förbi Sara och ut isalen. . Gumman: mumlade: Man skall få se att den gamle töketrsjelf vill båfva flickan; men se det skall alärig i tiden blifva något af. Nej, gossen skall bafva benne, så sannt jag heter Sara. (Forts.)