Aftonbladet – 7 november 1860, sida 3

omfattar allt som afviker ifrån det vanliga, enformiga lifvet, inföll .Aberney och steg upp, tilläggande: pHvad moster nu berättat mig, har jag vetat i fjorton dagar. ok fjorton dagar,, utropade Sara, slätande sitt förkläde med båda händerna. sOch du har ingenting sagt? Icke föreställt henne buru illa hon handlar? Huru bon alldeles glömmer sin qvinliga värdighet? PFluru hon......... ingenting begriper af allt det der, som sätter moster i ångest. Nej. sannerligen -jag sagt någonting, ej heller kommer att göra det, ehuru jag vet hvad moster icke känner, nemligen: hvem den unge mannen är; meno, tillade: Aberney med en egen småslug pliring på ögonen, hvarför har moster ej sjelf talat vid Skuldfrid?? a Jag! Ah, det aktar jag mig nog för... Hon kunde allt vara i stånd att med. sin lilla för-. näma mine: svara mig, att jag ej har med hennes görande och Iåtande att :skaffa. Jag är icke hennes lärare, eller den som i minsta mån åtagit mig hennes uppfostran. Alldeles; och dessutom har moster en icke så liten svaghet för det vackra barnet, hvilken gör att moster saknar mod att säga henne något obehagligt. Aberney skrattade: Moster tycker att rollen af mentor kan passa mig. Men du tycks icke tycka det sjelf, sade Sara mycket spetsigt. Jag-har aldrig rätt kunnat med guvernörer, och jag anser alla föreläsningar om ? det passande och icke passande, rätt och orätt öfverflödiga. Jag lemnar teorien för praktiken. Derföre har jag helt enkelt, utan avt Skuldfrid anat det, förbindrat henne att träffa den unge mannen. Ord äro alltid vanmäktigs; det enda som verkar äro — bändlingarna. Nu, bästa moster, skola vi icke mera tala om den saken. Jag hoppas dessutom att innan veckans slut hafva skaffat Skuldfrid en lag