Aftonbladet – 7 november 1860, sida 2

vÄr det något ni önskar? Pe Var det er afsigt att i dag säga mig farväl? frågade hon med darrande röst. Jaln När skall ni resa? Det beror på er. Skuldfrid fortsatte att gå, och Lothard gick vid hennes sida. En lång stund förflöt så lunda. Plötsligt sade hon med ett halft leende: Jag tror vi alldeles glömma bort hvad vi nyss sade.n Glömma det? Ja, åtminstone nu. Egentligen vetjag icke hvarföre jag blef så förskräckt. Hon betraktade honom med en glad blick. Ni är ju al! deles lik er; alldeles sådan jag tyckt så mycket om att tänka mig er. Ni ser alls icke så der dyster ut, som der borta. Hon gjorde en rörelse ed bufvudet åt det ställe, der de nyss samtalat. Vägen var här mycket stenig och brant sluttande. Lothard räckte fram banden för att hjelpa henne, och Skuldfrid tog den, under det hon fortfor: Ni förefaller stundom såsom två menniskor. Nyss var jag nästan rädd för er och mig sjelf, och jag hade stor Just att springa ifrån oss båda. Nu är det åter som om vi vore gamla goda vänner. Vänner, upprepade Lothard, :med en nästan sorgsen blick. 1? Icke den der minen, då kunde jag åter vilja springa min väg, för att sedan oroa mig öfver att jag gjort er ledsen. Skuldfrd säg på Lothard med ett uttryck, som var så vänligt och hjertligt, att mean icke b höfde hafva trol glas för att läsa deruti en ren och sann tillgifvenhet. Det var likväl något så ec endomligt och ovanligt i den hastiga omkastningen uti Skuldfrids uppförande, -att Lothard under