Aftonbladet – 7 november 1860, sida 1

Ni är ett förunderligt väsende, som med en blick, ett ord förmår göra natt till dag. Då jag genom doktorn begärde att få se er; var det idel natt i min själ, och nu ... Är det idel solsken; icke sannt ? Fullkomligt. Vet ni hvad ni liknar ? En landtflicka som bär en korg, sade Skuldfrid skrattande. Ah! Förlåt mig, jag såg icke korgen, jag såg blott er; men åt hvem är den ämnad ? Åt skogvaktarens fattiga och sjuka hustru. I sådant fall tillåter ni att jag bär den., Lotbard, egare af millioner och herre öfver så mycken betjening, gjorde sig nu till bärare åt en flicka, hvars mor bebodde en af hans obetydligaste arrendegårdar. Skuldfrid åter, som resonnerade helt naturligt, lät den unge mannen taga korgen, emedan han enligt hennes tanka egde mera krafter. När hon räckte honom den, sade hon skämtande : Jag har en lång stund gått och väntat på att få ötverlemna er korgen. Lothards drag förändrades ögonblickligen: Min Gud, bifogade Skuldfrid, då hon blef varse denna förändring, bar ni under den tid vi varit skilda icke hunnit vänja er af med att vars svarsticken? Vi tala ju om en mat: korg. Någon annan kan ju aldrig komma i fråga. Men å propos, hvarföre skref doktorn att jag skulle isfinna mig här? Hvarföre har ni icke sjelf gjort det?, C — Har ni glömt det löfte ni tog af mig? Ahl Det var sannt; Jag bade alldeles förgätit det. Hon såg på honom. Detta drag af er, att icke bryta ett löfte, bögaktar jag. Det var mera finskt än ryskt. I Och ändå är jag ryss och icke finne. I Under dylikt samtal tillryggalades vägen till skogvaktarens koja. Skulsfrid pratade som ett bortskämdt barn, fullt af lefnadslust. Hon glömde allt annat, och: hängaf..sig: åt det rena.