Aftonbladet – 7 november 1860, sida 1

ska riktigt Lothard, som med upprördt utseende kom henne till mötes. Innan han hann yttra ett enda af alla de bittra ord svartsjukan förestafvade, utropade Skuldfrid: Hvilken evighet sedan visist träffades! Nu blir jag mig åter lik, sedån jag fått återse er. Hon räckte honom handen och log så vänligt att skimret deraf återspeglades på Lotbards drag. Alla uppretade och förbittrade känslor försvunno vid hennes åsyn, och ett obeskrifligt mildt intryck famnade de stormiga elementen. Han fattade den framräckta banden utan all häftighet, alldeles gåsom den ena vännen fattar och trycker den andras. Hans röst saknade all anstrykning af ett upprördt inre, då han helt sorgset yttrade: Huru skall jag våga tro dessa edra ord, då ni så envist, så grymt dömt mig till att icke ens för en minut få se eller tala vid er. Ni har icke kunnat nndanstjäla en enda qvart från edra gamla vänter för den nya. Huru smärtsamt har det icke känts inom mig, då jag i detta ert uppförande trodde mig finna en tydligt uttalad önskan att icke återse mig, ; FETT INRESA RE SEDYDEP LEAFS PEPE OPSRSE 10 09 PEST SR COS LL j Tyst, ni syndar då ni så talar. Nog visste ni att det skedde emot min vilja, och att jag gerna önskade träffa er. För öfrigt, tillade hon med sitt klingande skratt, bar jag ju sagt er det helt nyss. Låt oss derföre icke förbittra det närvarande med att tala om det förflutna. Jag är i detta ögonblick så in i hjertat glad, att jag af idel glädje, skulle vilja sjunga.n : Skuldfrids ansigte var så glädjestrålande, att äfven Lothards misstrogna lynne trodde derpå, och borta voro alla svartsjuka tankar Hon var så vacker, heniles ögon logo så vän. ligt och skälmskt, bennes ord voro så okonst. Tläde7 att den störste tviflare -ekulle utan be. Ftänkande låta hänföra sig. me ———L