Aftonbladet – 7 november 1860, sida 1

Fru Smidt strök undan håret från dotterns rena fria panna, och betraktade henne med en blick full af kärlek och smärta. O! om jag från ditt lif kunde borttaga hvårje sorg; om jag med ändlösa marter för mig sjelf kunde köpa idel glädje åt dig, då... då... skulle jag ega mod att le under plågan. Nu... Hon vände sig bort och tillade: Nu anar du icke hvilket sorgligt arf du fått. Älskade mamma, hvilket arf jag än fart är jag stolt öfver att få kalla dig för mor,, sade Skuldfrid och slog armarne om modten; men denna sköt henne häftigt ifrån sig, sägande: Gå!n Mamma, är du ond på mig! utropade Skuldfrid förskräckt. Jag ond på dig? Nej, aldrig; men lemna mig nu. Den fattiga hustrun väntar dig Skuldfrid fattade modrens kalla hand och kysste den, hvarefter hon lemnade rummet. Något arbete i trädgården blef icke af, utan Skuldfrid fick nu att bestyra med allt som bon önskade medtaga år den sjuka qvinnan och hennes barn. Sedan detta väl var nedlagdt i en korg, skulle hon nödvändigt dricka kaffe, för se, det gick då aldrig an att barnet skulle gå så lång väg fastande, menade Annika. Gumman bade aldrig kunnat öfverlefva en slik olycka för sin älskling; men det var icke nog med kaffe, utan Skuldfria blef dessutom undfägnad med präktiga plättar, så att bon icke skulle blifva hungrig på vägen. Oaktadt den unga flickan försäkrade att hönicke orkade, slapp hon alldeles icke gumman med mindre att hon förtärde dem. Allt detta drog ut på tiden, så att klockan var nära åtta, dä Skuldfrid glad vandrade allen fram. Hon kände sig så belåten vid tanken att få återse eller höra något om främlingen. Vid krökniögen upp till skögsvägen träffade hon gan