Till allmänheten. På ön Rhodos lefver med hustru och barr en aktad svensk vetenskapsman, den gamle. snart 74-årige doktor Johan Hedenborg. 5Sedan många år bosatt i Orienten har han, under vidsträckta resor i Grekland, Mindre Asien. Egypten och andra för menniskoslägtets kulturhistoria vigtiga trakter, studerat länder och folk, samlat naturalster, fornminnen, myntm. m. Betydliga delar af dessa samlingar bafva ef. ter hand blifvit hemsända och mot en måttlig lösepenning inköpta till fäderneslandet: museer. Arbeten, bidragande till kännedor af Orientens befolkning, seder m. m. hafva a! honom blifvit utgifna. Andra af större omfattning äro till tryckning utarbetade. Utan annat understöd från hemlandet än ett föga betydligt arfvode som konsulssekreterare, har dr Hedenborg genom sina kunskaper och sin läkarepraktik förvärfvat sitt uppebälle, och hade derutöfver samlat en behållning, visserligen icke stor, men dock tillräcklig att betrygga för nöd hans och hans hustrus ålderdom samt att fullända deras barns uppfostran. Genom förfärliga olyckshändelser har han nu förlorat allt, ända till det nödvändigaste. Jordbäfning ödelade för några år sedan hans hem, och de ringa spillrorna. som dervid lemnades öfriga, förstördes genom en krutexplosion. Återstoden af sin förmögenhet förlorade han under en resa från Egypten på ångfartyget Silistria, hvars brand och plundring omtalades i tidningarne och väckte allmän fasa. Den turkiska besättningens beteende mot de kristna passagerarne kan endast förliknas vid de gräsligheter, som nu senast i Syrien blifvit föröfvade. Hedenborg och hans familj undkommo med lifvet, men fullkomligt utplundrade. Inköpta samlingar, böcker, handskrifter, bohag, penningar — allt förlorades; icke ens de nödvändigaste kläderna kunde räddas. Hedenborgs närvarande ställning skildras bäst af följande ord i hans bref af den 17 sistl. Juli till en af oss undertecknade: ?De gamla vännerna och kamraterna bortgå, den ena efter den andra, och den med behof, krämpor och ålder kämpande gamle Hedenborg, i ett barbariskt land, förgätes så lätt af det nya slägtet. En oersättlig förlust för oss var Mosanders död, denne redlige vän, som vid de förutgående olyckorna, vid jordPbäfningen och krutsprängningen, så kraftigt bistod oss. Dessa olyckor voro dock ej att jemföra med den sista, Silistrias undergång, der vi förlorat allt, allt ända till sista skjortan, allt hvad 35 års svett och möda hade kunnat bespara. Denna rysliga händelse, ett öfverlagdt sjöröfveri med mord och P-undring, återskallade väl för ett ögonblick i Europa,