kel och lättfattlig? Eller föreställer sig öfversättaren verkligen att hans arbete är bättre, d. v. s. mera instruktivt, emedan en terminologi deri förekommer, som, för att rätt förstås, tarfvar en egen ordbok? Man läse blott de vidlyftiga och långsläpiga definitioner på en del forsttermer, hvilka öfvers. sjelf meddelar i sitt svar! Dertill kommer, att dessa definitioner icke meddelas uti läroboken, hvadan läsaren af densamma antingen måste sväfva i okunnighet om hvad öfversättaren verkligen förstår med sina tillkonstlade termer, eller ock nödgas gissa sig fram på egen hand. Att med en kollektiv hushållsstorhet förstås detsamma som ett block — en benämning, som redan är i vårt språk antagen — att det splitternya ordet friställa är liktydigt med infreda: att fredställning är liktydigt med infredning; att med brännkraftigs förstås värmegifvande, att med ,förbenyttjelse menas hjelpgaliring, och att med skogsinskördning menas skogsajverkning o. 8. v., torde ganska få skogsegare, och än färre lärlingar vid skogsoch landtbruksskolorna — för hvilkas undervisning boken på svenska likvisst blifvit utgifven — hafva sig bekant, och, märk väl! blifva icke heller derom underrättade i sjelfva läroboken. För öfrigt är det ganska vigt att kalla en hop sådant för terminologi, som endast är en dålig öfversättning eller travestering af tyska ord, vittnande om bristande insigt i svenska språket. Huru kan forstvetenskapen eller något annat vetande vinna någonting derpå att Benitzung öfversättes med benyttjelse (för hvars svenskhet öfversättaren åberopar svenska verbet benyttja, hvilket icke finnes, utan på svenska heter: begagna), att ausmitteln helt enkelt blir utmedlan o. 8. v. Pieteten mot Hartig har ålagt öfversättaren, söger ban, att oförryckt och utan förändringar återgifva författarens ord och meningp. Så långt tro vi ej att öfversättaren af en lärobok, som dessutom skall vara populär, bör sträcka sin pietet. Han förvexlar då sin pligt med den officielle translatorns, som måste återgifva allt med diplomatisk noggrannhet. I en lärobok måste ju allt hvad som meddelas vara tydligt och klart uttryckt, och öfverflyttas den på ett annat språk, är det klart att den icke kan eller får vara verbal på det sätt som fallet är med det ifrågavarande arbetet. Öfversättaren åberopar särskildt såsom auktoritet för sin terminologi, att den förekommer uti skogsinstitutets sednare lärokurser. Väl möjligt! Men deruti ligger icke något bevis för samma terminologis riktighet, än mindre något öfvertygande skäl för åtgärden att förkasta den vida enklare och mera begripliga terminologi, som förekommer uti samma instituts äldre lärokurser, genom hvilkas begagnande (det lärer väl öfversättaren ej kunna bestrida?) ganska många utmärkta forstmän blifvit bildade. Ibland dessa hafva vi ickså träffat åtskilliga som 1ätt hjertligt skrattat åt den nya tillkrånglade, till en stor del alldeles språkvidriga terminologien, och som oförbehållsamt förkastat den, såsom j allo sämre än den gamla. Att den terminologi, som Ström bildat, och som under me; än ett fjerdedels sekel begagnats, är otjenlig derföre att den af den nuvarande föreständaren för skogsinstitutet blifvit förkastad, lärer väl icke ens öfversättaren vilja påstå. Det låter ju dessutom tänka sig, att en kommande föreståndare också kan roa sig med att konstruera en annan och yttervärre terminologi, och då tvinga eleverna att inlära äfven den. Det måste de underkasta sig för erhållande af betyg och befordran; men allmänheten subordinerar deremot icke under skogsinstitutet. Och i öfversättarens af Hartigs bok eget intresse synes oss ligga — förutsatt att med den icke i första rummet blifvit afsedt at åstadkomma ett linguistiskt försök i den mirakulösa genren — att göra den både begriplig och instruktiv, hvilket den icke är i sitt närvarande skick. Men svenska språket är så fattigt, förmenar öfversättaren. Väl möjligt; men att genom lån från det mesopotamiska språket vilja görs det rikare, bär rakt på tok. Också misslyckas det nästan alltid att på fri band kon-1 struera nya ord, åtminstone fordras dertill större språkfyndighet än som fallit på öfversättarens ifråga lott. Visserligen ansåg en mycket lärd professor det låta bättre att öfversätta cirklar ömsom med kringliga vringlin: gar och ömsom med vringliga kringlingar: en annan försvenskade tangenten med snudden, och cotangenten med fyllsnudden ; me dessa försök godkändes icke hvarken at de lärda eller af allmänheten, och så äro vi förvissade om att fallet äfven skall blifva mec de försök i skogsmenniskornas språk, som öfversättaren af Hartigs lärohok velat åstad: komma. Till allmänheten. TYG RR AR KR Rn