Aftonbladet – 5 november 1860, sida 2

Till den utsatta tiden var det tvenne timmar. Hon ämnade just begifva sig ned i trädgården för att fördrifva väntan med de vanliga göromålen der, då Annika ifrån köket ropade henne. Hvad vill du ? frågade Skuldfrid. Hon skall gå in till frun, svarade Annika. Är mamma uppstigen ? Jo, jo men, är hon så. Hon har sagt till att hon har något att säga henne, innan frukosten. Skuldfrid gick in till modren. Det var högst sällan hon beträdde tröskeln till dennas enskilda rum. Fru Smidt hade visserligen icke förbjudit dottern att gå dit; men det föll aldrig Skuldfrid in. Det lilla rummet utgjorde för flickans inbillning en plats der mörka och dystra andar dvaldes, och det föreföll henne som hvarje föremål der varit indränkt af tårar. Då det någon gång hade händt att Skuldfrid blef inkallad dit, erfor hon alltid en rysning. Detta var något hon ännu ej kunnat befria sig ifrån; också då Annika sade att hon skulle gå dit, fick Skuldfrid ett helt olyckligt utseende. Fru Smidts rum låg till höger om den lilla salen, som utgjorde det första man kom in uti. Till venster var det så kallade arbetsrummet beläget. Detta var stort, ljust, med fyra fönsterlufter. Der stod ett klaver, ett vackert bokskåp, en luta, en ritställning; ett par små soffor med sina arbetsbord. Fönsterna voro uppfyllda af blomkrukor, och det hela hade något i högsta grad hemtrefligt, i synnerhet som man der hade en utmärkt vacker utsigt. Salen var mindre och mera mörk, emedan det täta löfverket från träden hindrade dagern att obehindradt intränga. Dess möblering var tung; den bestod af en brunmålad soffa och dito stolar med svarta skinn