Aftonbladet – 5 november 1860, sida 2

velat förstå dess innehåll. Slutligen yttrade ban helt och hållet till sig sjelf: Det är modren, ensamt modren det bero utaf. Man är således redan säker på henne: samtycke. Ahl! det är ju en galenskap af mig att vilja återse henne. Han sammankramade bsefvet och kastade det ut åt golfvet. Bäs ja:t genast begifva mig till Petersburg. Min ambassad till Ektorp blir suledes öfverflödig, inföll doktorn med ett uttryck, liksom detta gjort honom rätt glad. Lothard såg på honom och mumlade så sakta, att icke doktorn hörde hvad han sade: Tro endast hvad du sjelf öfvertygat dig om är sannt, var ett af råden, som jag svor att lyda. Nåväl, jag skall tala vid henne. Sade baronen något? frågade doktorn. Ja, jag ämnade bedja er förskaffa mig mötet i morgon. Utan att afvakta doktorns svar, lemnade han hastigt rummet. Den gången kröp han ganska riktigti fällan, tänkte doktorn, då han gick ned till sig. När Skuldfrid helt tidigt följande morgon kom ned från sitt rum och ämnade begifva sig till trädgården för att sköta om sina hösttlommor och sina små drifbänksodlingar, möttes hon af Annika, som räckte henne en liten skrifven papperslapp med de orden: Doktor Wagner for här förbi helt nyss; ban skulle till skogvaktarens hustru, som är sjuk, och då bad han mig lemna Skuldfrid den här lappen. Skuldfrid kände huru hon rodnade, då hon emottog papperet ur den gamla tjenarinnans hand. Skuldfrid vek upp det. Der stod på franska: Om ni vill trösta en olycklig, så gör klockan åtta förmiddagen en promenad åt skogsvägen. Dessa rader voro undertecknade med namnet Wagner. Skuldfrids hjerta slog af oro och glädje.