ni ansåg att jag förr eller sednare skulle komma att afsky dem. I ett upprördt och b ningslöst 5gopblick kan jag således, tac er, göra dem olyckliga. Ah, det är förfärligt I 5 Herr baron, ifall ni vore mindre upprörd och mera lugn skulle ni icke kalla den för skurk som städse varit er vän., Vär ! utropade Lothard med hånskratt. Vän! Ni — som alltid fört mig på det ondas väg, som med en verklig talent väckt upp djefvulen i mitt blod. Nåväl, i sådant fall, herr baron, låt oss skiljas. Jag skall i morgon dag lemna min plats såsom godsets läkare. Ni kan ju dertill välja en hederligare man än mig, eftersom j: g, i likhet med Mefistofelus, skapar af er ett uselt redskap för dåliga begär. El-est trodde jag, att en ung man vid tjugutre års ålder skulle vara nog sjelfständig att icke likna ett instrument, hvilket angifver den ton man anslår, men förblifver ljudlöst näringen rör det. En karl, som talar om andras inverkan på hans principer och handlingar, är ett barn, ej en man. Jag är nu redo attaflägsna mig. Doktorns yttre bar icke mera detta hala och släta uttryck, som vanligtvis, utan deröfver en prägel af sann stolthet. Den polske aren hade i detta ögonblick eit ståtlict ytire. Han gick till dörren; men Lotherd skyndade efter honom, lade sin hand på hans skuldra meå de orden: Stanna! Ni har rätt: Ett barn, icke en man, låter andra inverka på sig. Vore ni än mitt olycksöde, så skall jag aldrig glömma att ni varit min lärare, att ni tillhör en olycklig nation och en ännu olyckligare slägt, och att ni emot andra kan vara en man af heder, ox Di äfven emot mig varit motsatsen. Ni kan icke skiljas från den plats ni nu-eger,