dan. Han var vildtsvartsjuk, emedan han oupphörligt misstrodde sin egen förmåga att behaga. Han hade velat framlefva sitt lif så som de veckor, hvilka förgingo medan Aberney var i Åbo, utan att behöfva frukta någon och utan att sjelf våga hysa några önskningar. Hade Lothard egt mera egenkärlek och mindre misstroende hade han icke blifvit så besinningslöst svartsjuk som nu var fallet. Han hade då icke oroat sig öfver det minsta och icke deruti sett ojäfaktiga bevis uppå att han var glömd; utan han hade i tusende småsaker upptäckt attjusthan. öfver den unga flickans bjerta egde ett stort inflytande. Utan att låta något liknande en förhoppning mildra sin svartsjuka, lät han denna beherrska siv, och något liknande en till raseri stegrad vrede uppfyllde hans inre, då han på hv håll fick se Tage. Hans förbittring rikiades icke emot Skuldfrid, utan emot Tage och Abemney. Han hade velat gifva ut haltva sin :ögenhet, om han dermed kunnat ki g rättigheten att tillintetdessa båda min. som han af hela sin j ! atskydde. Drypavde af I5dder framkom hästen till Kronobro, ch den vackra gångaren skälfde I hvarje muskel, då Lothard genom ett häftigt tag i tyglarna tvang bonom att ögonblickligen stanna vid trappan. Med ett språng var han på marker, kastade tyglarna åt en betjent och sade med kort och befallande röst: Låt kalla doktörn!Hans utseende var sådant att betjeningen og för afgjordt att ban var sjuk. Doktorn hörsammade genast kallelsen. Lohard gick häftigt af och an på golfvet. Hvad fattas berr baron? Är ni illamående? rågade doktorn, med blicken på Lothards lödsbleka ansigte. Ja, jag är sjuk, och ni skall hjelpa mig,