den unga flickans giftoman, hade Lothard jagat sin väg framåt till Kronobro. Var Tage orolig och hans hjerta plågadt af tvifvel, så var Lothards själ upprörd af de mest vilda stormar. Skilnaden dem emellan var, att Tage, genom sin karakter och den barndomsvänskap som fanns: emellan honom och Skuldfrid, hyste den fasta öfvertygelsen att deras ömhet för hvarandra var af enahanda natur. Han hade ifrån första återseendet tagit för afgjordt att hon och han voro af Gud bestämda till ett par raakar. Tages fasta karakter och stora sjeltkä.sla gjorde honom i allmänhet icke böjd för att misstro det som lofvade honom lycka. Upptäckten af att Skuldfrid kände en ung man och med honom brukade promenera, hade i början misshagat, men sedan harmat honom, egentligen derföre att hon ej förtrott honom denna tilldragelse. När han talade derom med Skuldfrid, hade en wss grad af svartsjuka stämt Tage illa; men då bon med sin naturliga uppriktighet berättade om bekantskaären och ;rklarade att emellan honom och rr isot val, då bade den ifrån yngbusaaren ro a tron på hennes ömhet åter val nat, och han ansåg det nästan alldeles omöjJigt annat än att bon skulle älska bonom. Lothard åter, med alla sina skatter af rikedom, skönhet och högfärd. hade likväl aldrig. under bekamtskapen med Skuldfrid, tänkt uppå att bon skule älska houom. När bans -gen kän la dref honom att af henr eutbedja ig välvilja, tyckt; han sig redan hafva gått a längt, och då Skuldfrid räekte honom bandem såsom vän, nästan fruktade han att deana vänskap hos honom skulle föda tankar och önskningar, -omöjlisa att få förverkligäade, Han afskydde alla och allt; som kom i hennes , väs, emedan han fruktade att alldeles blifva glömd eller trängd åt sive fanns