Aftonbladet – 3 november 1860, sida 3

Moster Sara var helt förtörnad, och hon strök och slätade alldeles förtvifladt på sin klädning. Återstoden af vägen fortsattes under tystnad. Skuldfrid hade velat gråta, då hon tänkte på att hon kanske icke skulle få säga främlingen ett ord till afsked. Framkomna till kyrkbacken, lyfte Tage Skuldfrid ur åkdonet och hviskade: Förlåt mig, Skuldfrid, om jag bedröfvat dig! Jag vill icke träda in i Guds bus förr än du sagt mig att du ej är ledsen på Tage. Skuldfrid smålog vänligt. Hon tryckte bjertligt hans hand och svarade: Jag blir nog åter glad och lugn der inne i templet, då jag får höra Guds ord. Men Skuldfrid bedrog sig. MNedlutad i sin bänk bad hon. visserligen varmt och andöktigt; men bönen egde icke samma lugnande verkan som vanligt, ty inom henne var och förblef det oroligt.