Förlåt mig, älskade, dyra Skuldfrid! I detsamma hördes hastiga hofslag bakom dem, och som en stormil störtade en hvit häst med sin ryttare förbi. Han hade ansigtet vändt ifrån dem. Skuldfrids hjertasammandrogs af en egen smärta, då han red om dem, utan att ens se åt henne. Det var han, såde Tåge och sammanbet tänderna. Han gaf hästen en klatsch, och färden gick raskt undan. Icke ett ord vexlades vidare emellan Skuldfrid och honom. Den förra gret, den sednare slog af alla löf och grenar med piskan, liksom han haft ett oemotståndligt behof af att låta sin vrede utbryta på något. När de komino fram till Junta förundrade sig moster Sara öfver Skuldfrids rödgråtna ögon, och Aberney fästade en lång spörjande blick först på den unga flickan och sedan på Tage, men sade ingenting. När man druckit kaffe körde professorns sufflett fram. Moster Sara, Skuldfrid och Tage stego upp i den. Under hela resan till kyrkan satt age tyst och med mörk uppsyn. Han undvek att se på Skuldfrid. Moster Sara ordade om grannarna och en hop nytt hon hört från Kronobro, hvaribland att man allmänt sade, det den unge egaren ämnade stanna der öfver vintern; men att hans främmande snart skulle resa derifrån. Skuldfrid åhörde detta med oro, och Tage med rynkad panna. Man talar så mycket om den unge herrns besynnerligheter, sade moster Sara. Men af hvem har moster fått siva nyheters, inföll Tage, Jag tycker att den der herrns egenheter icke kan intressera någon af oss., Kors, min gosse, så kärf du blifvit. Mig synes det icke i sin ordning att du gör slika anmärkningar. Om det roar mig att tala om hvad jag af en händelse fått höra, så anstår det icke barn att finna, hvad jag säger, ointressant.n