Aftonbladet – 3 november 1860, sida 3

VS VV Skuldfrid å sin sida var icke alls lugn och ännu mindre glad. All: den oro hon tnder dagens lopp känt, återvände med förnyad styrka, och hon greps af en innerlig lust att utbrista i tårar; men han höll dem tillbaka af frektan att Tag: skulle fråga henne hvarföre hon gret, cmedan hon sjelf icke kunde reda den känsla som gjorde henne så beklämd. Tage med sina tjugoctt år och sitt ocifarna hjerta, omfattade med sin ålders lättrogenhet allt som smekte hans önskvingar; utan att grantka om han lät blinda sig af et irrbloss. Skuldfrid hade sagt: Om man bad mig välja emellan dig och främlingen, kunde icke något vel komma i fråga. fvad mera beböfde Tage veta. Hvartill tjenade att längre plåga sig sjelf och Skuldfrid, uu då han erhållit denna visshet. Han tillade också med en röst så vänlig att den blef smekande: Skuldfrid, låt mig.ön en gång läsa t din blick att du håller mig lika kär som i barnaåren! Jag är och förblir alltid din egen syster, din vän. Tage hade velat til : Och mitt bjertas d men i detta-ögonvlick störtade ett helt regn af stenar ned från berget, och en af den var nära att träffa Skuldfrid i hufvudet. Denna hlla händelse verkade såsom alla mellank ,immande bisakor, ett tvärt afbrott. Skuldfrid hade boppat till af förskräckelse; Page kunde icke förstå hvaraf det besynner: liga stenraset hörflöt. Innan de åter hunnit bemta sig, syntes moster Sara i grinden och ropade dem. På förstugubron stod Aberney. och vid åsynen. af bonom skyndade Skuldfrid att hörsamma kallelsen. Professorn var nu vid sitt vanliga lynne och Tage åter glad och munter. Moster Sara hade sofvit bort sn för