Aftonbladet – 3 november 1860, sida 2

tillsatser kunde göra ett konservativt program makligt för den svenska allmänheten, så fick man pu en den upplysta medelklassens organ, så frisinnad som trots någon, ehuru naturligtvis en afsvuren fiende till den lösa. liberalismen. Det låter sig dock icke göra i längden, att segla under liberal flagg, då man har till uppgift att motarbeta reformsträfvandena och ett verkl gt politiskt fran åtskridande. Förr eller sednare bringas något ämne å bane, som nödgar en sålunda maskerad ekryssare att visa hvad han egentligen bär iskölden. Denna tidpunkt har nu kommit för tidningen Nya Dagligt Allehanda. Representationsfrågan blef helt oförväntadt bragdt å bane på allvar, och tidningen kunde nu icke längre dölja hvars andas barn den är. För dem, som något litet känt kulissförhållandena, för dem, som vetat att bland tidningens verkställande direktörer, itta de ihärdigaste förfäktarne af penningeildet under den Stockholmska valordningsstriden o. s. v., var det ingenting oväntadt, att en tidning, med sådantUrsprung och under en sådan direktion, icke kunde blifva annat än en motståndare till en reformrörelse. som har till lösen samfälta val och lika rösträtt. Men äfven den stora allmänheten har nu tillfälle att derom öfvertyga sig. Redan då nödvändigheten af reformfrågans återupptagande för några veckor sedan först frambölls inom pressen, sökfe Allehanda leda uppmärksamheten från frågan om representationssättets oformlighet till en fråga om de på riksdagen handlande personerna?, och om det sätt. hvarpå riksdagsmän uppfatta sin riksdagsmannapligt?. Då sedermera förslag om framställningar i ämnet till regeringen bragtes åbane i de båda folkvalda stånden, visste Allebanda berätta, att borgareståndets skrifvelse blef antagen af ståndet hufvudsakligen derföre, att man ansåg den oskadlig?. Och sedan derpå både ståndens skrifvelser ingått, sedan representanterna, innan de åtskildes, utsett en komit för vidtagande af åtgärder i ändamål attsätta rationen i tillfäile att genom ett allmännare tillkännagifvande af sina önskningar om en representationsreform understödja de båda ståndens framställningar hos regeringen, gå nv bladets bemödanden derpå ut, att förringa betydelsen af de båda ständens uppträdande och så mycket som möjligt neutralisera verkan al de vidtagna och tilltänkta åtgärderna. Sålunda anmärkes, tydligen för att låta förstå, att de båda ståndens nit för reformen ick: är så synnerligen stort, att de i sina irför tronen till K. Maj:t hållna afskedstal icke om nämnt representationsfrågan — något som eljest synes vara den naturligaste sak i verlden, då stånden hade, blott ett par dagar förut, gifvit K. Mej:t sina tankar och önskningar i denna del tillkänna genom skrifvelser. fullt ut så officiella som talen inför tronen. Vidare andrages, påtagligen i samma syfte. att man under riksdagens lopp icke skulle ha förmärkt någon ifver inom de båda stånden för reformen, och detta oaktadt bondeståndets yttrande 1 hesningstalet på rikssalen vic riksmötets början. Härmed hänger dock sanningserligt så tillhopa, att de båda stånden: ledamöter i konstitutionsutskottet begagnat de utvägar som stått dem till buds för att bringa saken å bane, De ha försökt lotterilyckan. men haft otur, och det var sedan de öfvertygat sig om fruktlösheten af vidare bemödanden i denna riktfiing, som de och deras ståndsbröder ansågo sig böra tillse huruvida icke målet på en annan väg kunde nås. Än ytterligare försöker Allehanda förringa betydelsen af ståndens uppträdande genom framhållandet af den omständigheten, att deras skrifvelser icke blefvo lika lydande, eller såsom det kallas, att stånden icke kunde blifva ense om de allmänna ordasätten och grunderna. Nu är 1kväl förbållandet, att om man undantager det yttrande om sättet för öfrc kammarens bildande, som i bond:ståndets skrifvelse förekommer — ett ämne på hvilket borgareståndets komiterade ansågo sig ej böra inlåta sig —, så äro grunderna i båda skrifvelserna fullkomligt öfverensstämmande, ehuru ordasätten icke bhfvit identiska, hvilket hel enkelt har sin grund de1i, att tiden var till den grad knapp under de brådskande arbetena på riksdagens sista dagar, att de båda ståndens komiterade aldrig hade tillfälle at gemensamt sammankomma för de båda skrifvelsernas sammansmältande till en enda, lika lydande. Ifrån de här skildrade bemödanden af nesativ art för reformrörelsens bämmande har Allehanda slutligen i går, genom att såsom sitt program adoptera en artikel i Stockholms Dagblad af signaturen —Ln—, sett sig i tillälle att mera positivt gifva tillkänna hvad ningen för sin del vill. Hvilken ställning 11 den stora reformen den nämnda artikeln ntager belyses af en insändare i dagens blac å fullständigt, att vi icke behöfva här uppevålla oss vid densamma, särdeles som wi relan i går yttrade oss om den förbidande endens, som uti densamma funnit ett uttryck. och hvars omfattande utgör det allra beqvänaste och lämpligaste sättet att borttrassla rela frågan. De deputerade, som afriksstånlens medlemmar utsågos, lära nog ihågkomva, att de icke erhöllo uppdrag att verka för le årliga riksdagarne eller någon annan pariel grundlagsförändring, huru vigtig den än nå vara i och för sig, utan för en genomgriande rtepresentationsreform. För vår del ha i aldrig för dessa sträfvanden väntat någo! nderstöd från Allehandas sida, och vi äro örvissade att nationens önskningar i denna ess lifsfråga skall, trots Allehandas motstånd ch borttrasslingsförsök, gifva sig allmänt och estämdt tillkänna. —v Neapolitanarne ha i dessa dagar med en