Aftonbladet – 3 november 1860, sida 2

tyckt sig se en skymt af den hvita hästen i skogen. Tvenne veckor förgingo. Det var söndag. Skuldfrid skulle följa moster Sara i kyrkan, och Tage hade helt tidigt på morgonen afhämtat henne från Ektorp. Tages sätt emot lekkamraten hade på en gång blifvit mera ömt och mindre förtroligt. Den morgonen var han ovanligt afmätt. När de körde genom skogen yttrade han: Kan du säga mig hvem den unge mannen är, som nästan dagligen rider genom Ektorps skog ? Tages ögon hvilade forskande på Skuldfrid, hvars ansigte vid denna fråga öfverljöts af en mörk rodnad. Jag känner icke hvem han är,, svarade Skuldfrid, förlägen. Har du aldrig sett honom?n pDet har jag. Verkligen; och du känner honom icke vidare? Jo, jag känner honom. Det hade icke gerna gått an att förneka sanningen, då din starka rodnad redan gaf den tillkänna. Men om du känner honom, vet du väl hvem han är?o Tage, nu är du obeskedlig), utropade Skuldfrid med gråten i halsen, Jag förnekar aldrig sanningen, och då jag säger att jag icke vet hvem han är, talar jag sanning. Han har aldrig sagt mig sitt namn. Icke! I hafven likväl talats vid? Jal Detta var allt hvad Skuldfrid kunde svara. Tårarna trängde ovilkorligen fram. Hvarföre har Skuldfrid gjort en hemlighet deraf ? . Det vet jag icke sjelf; men det har varit mig motbjudande att tala derom; kära snälla Tage, tala icke så der kallt till mig, utan var vänlig., Nu började Skuldfrid storgråta. Detta var mer än Tage stod ut med. Han böjde sig ned till henneyoch hviskade: