Aftonbladet – 3 november 1860, sida 2

huru olycklig jag känt mig denna dag Han I satte sig vid hennes sida. En till sådan som denna, och jag är förvandlad till en verklig -demon., Han fattade hennes hand: Säg i I detta -ögonblick att ni verkligen har vänskap för mig! Ahl I går ville jag afsäga mig den, och i dag synes mig till och med er vänskap icke nog. Huru mycket kan icke ett dygn förändra. Han slöt Skuldfrids band emellan sina båda. Hvarföre skall det alltid blanda sig så mycken bitterhet i våra renaste fröjder? Hvarföre fick jag icke behålla de intryck af frid, som vårt sista samtal lemnade efter sig? Nu är det liksom denna enda dag, hvilken förgått, varit tillräcklig att förstöra mitt lugn och uppväcka idel stormar i min själ. Tala derföre till mig några vänliga ord, ljudet af er röst skall helt visst lugna mitt upprörda sinne.n Ni får icke se så sorgsen ut, sade Skuldfrid och gaf honom en leende och solvarm blick. Om ni önskat träffa mig, bör ni, liksom jag, nu vara glad. Äfven jag kände behof af att återse er, och nu, då Gud uppfyllt denna min önskan, är jag nöjd och lycklig. Säg än en gång att det gör er glädje! O, jag ber, säg det än en gång! Det ör ju öfverflödigt; ni bör väl kunna se det. Skuldfrid log, log som ett barn ler emot sin lekkamrat. Men ni blef ändå gladare när ni återsåg er barndomsvän.o Åb, det var på annat sätt. Ack! Jag har hela dagen förebrått mig, att jag kunnat tänka på er, då jag var med mina gamla vänner. Lotbard släppte Skuldfrids hand och reste sig upp från bänken, stammande med upprörd röst: Hvilka smärtor ni än kommer att tillskynda mig, skall jag aldrig glömma huru lycklig ni i afton gjort mig. Nu vill jag bjuda er far