Aftonbladet – 3 november 1860, sida 2

Professorn vände sig till henne sägande kärft: Hvad är det för dumt prat, har moster ej sett nog olycka af på förhand uppgjorda partier. Om aftonen, då Skuldfrid skulle begifva sig bem, fick Tage i uppdrag att låta spänna för schäsen och kuska henne till Ektorp. Under hemfärden talade han om de märkvärdigaste tilldragelserna under de flydda åren. Skuldfrid berättade för honom om allt utom bekantskapen med främlingen. Midt under den glädje hon erfor af att vara med sina kära vänner, stal sig Jikväl en känsla af längtan öfver henne, och hon önskade att få träfta Lothard. Minnet af deras sista samtal återkom ständigt. Hon tyckte sjelf att det var orätt, att hon ej kände sig fullkomligt nöjd. Vid början af alln hoppade Tage ur sc äsen och räckte Skuldfrid handen för att hjelpa henne, hvarvid han tryckte den till afsked, sägande: Får jag hämta dig imorgon eftermiddag? Ja, helt visst.o Skuldfrid nickade vänligt och aflägsnade sig. Tage smällde med piskan, och bort ilade han, under det Skuldfrid fortsatte vägen ända till en liten bänk, som stod vid foten af ett träd. Framkommen dit, satte on sig. En lätt suck höjde hennes bröst. Hon sammanknäppte händerna och tänkte: ; Herre Gud! Om jag blott fick se honom n aldrig så kort stund ! j God afton! ljöd det i detsamma bakom renne. Hon spratt till och vände sig häftigt om; der stod Lotbard sä blek och så sorgsen. Ack, så roligt! utropade Skuldfrid. Hela rennes ansigte återspeglade den lifligaste glädje. Vid åsynen deraf ljusnade Lothards blick och an svarade med ett vemodigt leende: Haf tack för dessa ord! Ah, om ni visste