verkligen är ett naturbarn, fastän hon ej binder kärfvar. Doktorn smålog med sitt fina leende. Ni ser så hemlighetsfull ut, min kära doktor att jag helt tydligt röjer er afsigt att väck min nyfikenhet, något som i dag icke skall lyc kas er. Det är ett fullkomligt misstag att jag ville sätta den i rörelse. Säkert har ni, som ofta rider den vägen, hört samma sång. . Hvilken väg menar ni? Nu vände Lotharc på bufvudet. Förbi Ektorp. Ah! Lothard reste. sig till hälften. Bo; sångerskan der i grannskapet?, Ja, på Ektorp. Nu sprang Lothard upp, utropande lifligt: Hvem menar ni? Min fordna patient. Jag trodde ni länge sedan gissat det. Har ni då glömt att ni en gång ville tvinga henne sjunga för er? Ahl — jag hade glömt den lilla sångerskan för ...... Äfven jag hade förgätit orsaken till uprträdet med barnen, ända tills i dag, då jag passerade förbi den lilla arrendegåren, och mitt öra träffades af de fängslande tonerna. Och huru kunde ni så der i förbifarten uppfånga dem? Iogenting var enklare. Jag ämnade helsa på min f. d, patient, och då jag i den afsigten kom ned till gårdsgrindarna, blef jag stående orörlig; ty ifrån ett af de öppna fönsterna på byggningen hördes en hänförande vacker röst, som sjöng Annas aria ur Don Juan. Den sjöngs med detta glödande uttryck som rycker förnuft och känsla med sig. J kunde omöjligt lemna m lats, förrän så en tystnat; och då jag träffade mamsell Smidt e jag henne, att en sådan röst var bestämd ir scenen, och ..... tivad, doktors, utropade Lothard, häftigt, ni vågade verkligen till denna os yldiga ficka uttala en så afskyvärd förolämpning, som att hon skurle blifva tångerska.