men det finnes saker som ibland föra mig på smärtsamma tankar. Så till exempel, då ni med glädjestrålande blick talar om er tillgifvenhet för professor Aberney och hans son, tänker jag på mig sjelf och min fattigdom. Jag eger ej någon som glädjes af min ankomst, eller sörjer vid mitt aflägsnande. Jag har knappast en hund som med tillgifvenhet är fästad vid mig. Jag känner något liknande afund till dessa lyckliga, som ni hyser vänskap för. Äfven jag skulle vilja ega en vän. Eger ni ej någon sådan ? frågade Skuldfrid med deltagande, Tillåt att vi 1 mna mig, det är ett föga åntressant ämne att tala om. Fäst er icke vid de uttryck af vemod, som stundom återspeglas på mina drag, då jag erinras om att andra äro så mycket, och jag så alldeles intet för er. Åter vandrade de tysta vid hvarandras sida. Skuldfrid såg allvarlig ut. När de kommo till sluttningen af en kulle, sade Lotbard: Sätt er här en stund. Ni skall nu blifva så upptagen af edra vänner, att jag helt säkert icke på länge skall tå den glädjen att träffa er. Skuldfrid satte sig. Lothard tog plats ett stycke ifrån henne. Om några veckor skall jag lemna denna trakt, sade han. Ni reser då till Petersburg?Skuldtfrid gjorde frågan med bortvändt hufvud. Jag vet icke; jag vet blott att jag icke får stanna här Och hvarföre? Canitz måste då resa.n Och ni med er vän? : Ja. — Ni kallar honom min vän, och ni har rätt, säkert är han den ende jag eger. Lothard smålog bittert, tilläggande: Men äf